VÄGRAR VARA TYST

Hon har vasst attackerat etablerade medicinska myter och blev omtalad världen över när hon bevisade att kvinnliga akademiker diskrimineras. Agnes Wold har alltid betraktats som bråkig, men upplever efter ett uppskattat sommarprat att hon för första gången blivit ”icke-kontroversiell”. 

TEXT: Johanna Lagerfors BILD: Anna von Brömssen

Det är en dag i slutet av sommaren. Agnes Wold befinner sig mitt i idyllen vid den gula sommarstugan i Källvik, nära Västervik på östkusten. Hon känner plötsligt hur magsäcken drar ihop sig lite krampartat, precis sådär som den kan göra innan man ska tala inför mängder av människor. Men Agnes ska bara lyssna på radio. På sitt eget sommarprat.
– Som biolog tyckte jag att det var väldigt intressant att notera hur kroppen reagerade. Det var en rent fysisk reaktion. Men på sätt och vis skulle jag ju faktiskt också prata inför många människor, så det var kanske inte så konstigt.

Agnes Wold, som är överläkare och professor i klinisk bakteriologi vid Sahlgrenska i Göteborg, höll ett sommarprat som kom att bli ett av det här årets mest lyssnade. I programmet förde hon fram en rad vetenskapliga argument för att många av våra väletablerade medicinska råd är rena bluffen. Som att amning skyddar mot allergi och att naturliga ämnen är mindre farliga för människan än kemikalier. Högaktuella ämnen, och programmet blev ett av de sommarprat som delades allra mest. Hyllningskören samstämmig och högljudd. Men det har också funnits en tid då de kritiska rösterna ekat högre.  

1995 var året då Agnes som AT-läkare gjorde sig ovän med stora delar av den svenska forskareliten. När hon och väninnan Christine Wennerås fick avslag på sina ansökningar om tjänster hos Medicinska forskningsrådet, MFR, upptäckte de att 22 av 26 forskartjänster hade gått till män. De retade sig på den gängse förklaringen att kvinnorna som sökte var för få – och inte forskade inom tillräckligt intressanta områden – och bestämde sig för att ta reda på sanningen.
Agnes och Christine upptäckte att kvinnor utgjorde nära hälften av dem som sökt tjänsterna, och att de behövde ha betydligt bättre meriter för att bedömas som lika kompetenta som sina manliga kollegor. Upptäckten blev en debattartikel i DN som väckte enorma reaktioner.
– Lustigt nog verkade det inte hända något alls i Sverige våren 1995, förutom detta. Hela tiden ringde journalister, det kom ständiga attacker mot oss från akademiskt cialisfrance24.com håll och det fanns inte en tanke på att en enda dag kunna gå direkt hem efter jobbet. Vi arbetade dygnet runt.

De svenska tidningsläsarna bjöds på en historia som blev mer och mer deckarlik, när Forskningsrådets bedömningsdokument först påstods vara sekretessbelagda, sedan försvunna, för att till sist vid en akut inspektion påträffas i ett källarrum just som de skulle förstöras. Nyheten var sprängstoff i medierna den våren.
– Plötsligt visste säkert halva befolkningen vad Medicinska forskningsrådet var. Det gjorde oss inte direkt mer populära hos makteliten i forskningsvärlden.  

MFR:s styrelse tvingades avgå i april 1995. Utåt sett var segern total för Agnes och Christine, men på ett privat plan var förlusten minst lika stor. De möttes av avsky och förtal.
– Det var förfärligt, folk vände när de såg oss i matsalen. Plötsligt fanns inga pengar till tjänsten som jag redan hade fått och Christine var inte välkommen tillbaka till universitetet efter en utlandsvistelse.

De två kvinnorna uppfattades som hela den medicinska forskningens dödgrävare. Agnes säger att de överlevde tack vare att de hade varandra. Det går inte att klara av en sådan sak på egen hand, motståndet är för starkt. Och även om det förstås också fanns de som stöttade deras sak, även inom akademin, vågade väldigt få göra något konkret för att hjälpa. Stödet kom istället från journalisterna och från vanligt folk och det var räddningen, säger Agnes. Att hon och Christina blev betraktade som så oerhört kontroversiella är något hon har svårt att förstå.
– För mig är det bisarrt. Kontroversiell är ju något man är i relation till sin samtid och sitt sammanhang. Därför förstår jag dels inte hur jag kan kallas kontroversiell, som om det vore en egenskap hos mig, men framför allt inte varför det skulle vara något negativt för en forskare att vara sådan.
Hon menar att grundförutsättningen för all forskning är just ifrågasättande, att ett sådant förhållningssätt borde genomsyra vetenskapssamhället och göra akademiska debatter välkomna.
– Men så är det bevisligen inte. Det har jag än idag inte slutat att förvånas över.

Förberedelserna för årets sommarprat blev för Agnes en resa tillbaka till den här tiden. Först kändes erbjudandet som ett huvudvärksframkallande ok – Agnes beskriver hur hon gick runt på dåligt humör i flera veckor – ”som en gravid!”. Sedan tackade hon ja, släpade med sig alla osorterade gamla tidningsurklipp till landstället och reste mentalt tillbaka till mitten av 1990-talet.
– Det kändes lite sorgligt att återvända i tanken. Det blev så tydligt hur väldigt, väldigt nära det var att våra karriärer krossades den där våren.   

Medan vi diskuterar feministiska frågor och äter belgisk choklad, som Agnes köpt under ett besök hos sin dotter i Bryssel, faller mörkret över Mikrobiologens stora gula tegelkloss vid Sahlgrenska sjukhuset. Spårvagnarna ser ut som små leksakståg långt nedanför fönstren och trots att lokalen i sig inte är särskilt inspirerande – med inredning som minst sagt har några år på nacken – är det här Agnes trivs och ägnar mycket av sin tid. Hon rör sig mellan arbetsrummet på våning sex, sjukhuslaboratoriet på våning fem och läkarprogrammets lokaler på Medicinareberget mitt emot, där hon undervisar morgondagens läkare och forskare. Och så handleder hon doktorander – som ofta sitter och arbetar i köket hemma hos henne och maken i Linnéstaden.
I början av året uppmärksammades Agnes och hennes team för att ha upptäckt att så kallat superantigen från bakterier i framtiden kanske kan göras till ett vaccin mot allergi. Det skulle vara en stor revolution. Men processen går långsamt. Just nu genomförs studier på hundar och ett läkemedel för människor ligger i bästa fall flera år fram i tiden, kanske efter Agnes pension.

Men än har hon mycket kvar att ge. Agnes har alltid trivs med att jobba mycket och delade föräldraledigheten prick lika med sin man när deras tre barn växte upp på 1980-talet. På den tiden delade 2,6 procent av de svenska paren lika.  
– Frustrerande lågt, precis som idag. Studier visar att det går bättre i karriären för dem som har familj – det gäller både kvinnor och män. Så att kvinnor inte skulle kunna kombinera familj och arbete är en ren myt, säger Agnes.
Av alla de myter och råd som retar henne är det råden till gravida och nyförlösta kvinnor som irriterar allra mest. Kvinnor påförs så många förmaningar och så mycket skuld att det blir tungt att bära, säger hon.
– När jag själv hade fött barn låg en skrynklig maskinskriven lapp i den något sunkiga nattduksbordslådan på BB. Där stod att jag inte fick äta päron, choklad, jordgubbar eller dricka vin medan jag ammade. Bara goda saker intressant nog. Detta var råd som personalen hade hittat på utifrån sina egna gissningar.

Historiskt har det visat sig vara livsfarligt med felaktiga råd. Tidigare rekommenderades svenska spädbarn att sova på mage för att inte kvävas av en eventuell kräkning, men det visade sig att magsovandet ökade risken för plötslig spädbarnsdöd. Hundratals barn dog i onödan. Forskning är makt och bör därmed hanteras varsamt, säger Agnes Wold.

Hennes och Christine Wennerås studie av de ojämlika svenska forskningsbedömningarna blev 1997 till en artikel om sexism och nepotism publicerad i den ansedda tidskriften Nature. Reaktionerna bland forskare över hela världen kunde ”mätas på Richterskalan”, enligt en kommentar i tidningen. Många institutioner kom att se över sina rutiner efter deras avslöjande, men ändå anser Agnes att det i princip inte hänt någonting med jämställdheten i universitetsvärlden.
– Det är inte ett dugg bättre idag. Andelen kvinnliga professorer sniglar sig uppåt med någon knapp procentenhet per år, och står inte alls i proportion till det så kallade rekryteringsunderlaget. Det visste vi ju för sjutton redan för 20 år sedan!
Att Anges nu upplever att hon betraktas som mindre kontroversiell än tidigare, betyder inte att hon blivit tyst. Idag är det forskningsvärldens så kallade strategiska satsningar, ett nytt inslag i svensk forskningsfinansiering, som väcker hennes frustration.
– Det är enorma summor pengar som i stort sett bara går till män som redan har mycket pengar och makt. Ett jättedåligt system som varit till stor nackdel för svensk forskning, säger hon.
– Om någon bara hade bråkat lika högljutt om detta som vi bråkade med forskningsrådet på 1990-talet, då hade det här systemet varit nedlagt nu.

Många har kallat Agnes och hennes kollega modiga, men det är ett ord hon själv inte gillar. Möjligen har hon blivit modig efteråt, säger hon. Men ända sedan barnsben har hon haft en terriers personlighet och den akademiska världen har alltid varit en arena där hon känt sig hemma. Som dotter till ett akademikerpar och barnbarn till Sveriges förste Nobelpristagare – Svante Arrhenius som tilldelades Nobelpriset i kemi 1903 – lärde sig Agnes tidigt att det akademiska erkännandet inte alltid kommer utan kamp. Även hennes morfar fick slåss för sin sak när ingen på universitetet i Uppsala förstod storheten i hans forskning. Han hade upptäckt att salt inte leder ström, men att salt upplöst i vätska gör det.
– Morfar hittade på begreppet joner för att förklara fenomenet, men detta tyckte hans bedömare bara var galenskap.
Svante fick inte det betyg på sin disputation som krävdes för att gå vidare i den akademiska karriären – däremot högt betyg på sitt försvar av uppsatsen.
– Tydligen försvarade han sig rent frenetiskt mot de förstockade lankorna där uppe, säger Agnes och ler, kanske med viss igenkänning. 

Svante Arrhenius skickade sin avhandling till dåtidens största vetenskapsmän, och fick med tiden såväl Nobelpris som erkännande. Och 13 år efter att Agnes gjorde sig ovän med höjdarna inom akademin blev hon själv professor. Efter sommarpratet i augusti upplever hon för första gången att hon fått en sorts okej-stämpel, att den där kritiska kören som säger att man inte bör lyssna på henne har tystnat, åtminstone tillfälligt. Och direkt efter vårt möte ska hon stressa iväg till tåget för middag hos kungen i Stockholm, även det som ett resultat av sommarpratet.
– Det får väl också ses som någon form av erkännande antar jag. Historien om morfar har alltid funnits med mig och det är klart att den påverkat mig. Att det sitter några gubbar högre upp och bestämmer att ’det där var inget bra’ är ju ingenting som imponerar på mig direkt, säger Agnes och skrattar.


Reportaget är publicerat i Göteborgs-Postens helgbilaga Två Dagar.

 

Namn: Agnes Wold
Ålder: 59 år
Bor: Linnéstaden, Göteborg
Yrke: Överläkare och professor i klinisk bakteriologi vid Sahlgrenska akademin i Göteborg.
Familj: Gift med pensionerade arkivarien Lars Melchior, tre vuxna barn.
Intressen: ”Inte musik i alla fall, jag har bara ägt två vinylskivor i hela mitt liv. Revolver och St Pepper. Men jag gillar promenader med vår hund, Gösta”.
Aktuell: Har röstats fram till Vinterpratare i radions P1 av svenska folket, efter ett uppskattat sommarprogram som sändes den 11 augusti.

 

Agnes om svenska myndigheters medicinska råd:

1. Amning minskar risken för allergi

”Detta är en mycket vanlig myt som lanserades i Sverige i slutet av 1980-talet, när allergierna ökade så mycket att man kände behov av att ’kunna säga något’. Studier har visat att amning skyddar mot infektioner, men att samma sak skulle gälla för allergier är inte sant. Man tänkte att det väl inte kunde skada att rekommendera amning eftersom det kan vara bra på andra sätt. Men det har gjort stor skada genom att skapa enormt mycket dåligt samvete hos dem som fått allergiska barn och kanske inte ammat så mycket.”

2. Ammande kvinnor bör inte dricka alkohol

”Livsmedelsverkets rekommendation är att ammande mammor får dricka 1-2 glas vin i veckan. Det är taget ur luften. Om mamman har tre promille i blodet, vilket är dödligt, kan barnet inte få i sig med än tre promille alkohol i mjölken. Det motsvarar ungefär samma alkoholmängd som kan finnas i juice, frukt eller filmjölk”.

3. Vi måste städa för att inte sprida sjukdomar

”Socialstyrelsens rekommendationer om att vi ska städa för att slippa smittspridning är dumheter. Vi vet att bakterier och virus överförs från människa till människa och från djur till människa. De kan också överföras via infekterad mat och vatten. Men inte via smuts och damm. Smuts gör oss heller inte mer allergiska.”

 



Läs fler texter › ›