BAKOM FASADEN

Glansiga oljor, brun utan sol-krämer och badkläder som klistras mot huden – de som tävlar i fitness lever i en värld av utseendehets och polerad yta. Men bakom fasaden ligger också månader av strikt diet och hård träning.

TEXT: Johanna Lagerfors BILD: Erik Abel

Det är 38 grader varmt i lokalen, stora speglar täcker väggen längs kortsidan. Fitnessutövarna Christian ”Knasen” Eikedal och Sandra Reiche har fått låna en av gymmets gruppsalar för sin poseringsträning. De vänder och vrider sina kroppar för att musklerna ska exponeras på bästa sätt. Bländande vita leenden möter sina alter egon i spegelbilden.
– Svankar jag för mycket? Ser det bra ut?
Sandra och Christian ska under den kommande helgen tävla i en av sportens största tävlingar: Luciapokalen på Svenska mässan. Deras tränare Tim Nygren, som också är Sandras sambo, ligger på golvet och ger instruktioner för att detaljerna ska sitta perfekt.
– Försök spänna baksida lår utan att svanka max. Såja! Men akta så att håret inte skymmer axlarna.  

Tim har själv ett tjugotal fitnesstävlingar bakom sig men känner sig färdig med den perioden – att tävla kräver hundraprocentig satsning och många uppoffringar. För att toppa formen följer utövarna en strikt, kalorisnål diet flera månader innan det är dags att äntra scenen.
– Det blir väldigt mycket kyckling och väldigt, väldigt mycket torsk, säger Sandra.
En kostrådgivare har utformat dieten som hon följt till punkt och pricka i tre månader. Nu, under sista veckan, gäller ”tömning och laddning” vilket för Sandras del innebär att hon ska dricka minst sju liter vatten om dagen och äta en halv tesked extra salt vid varje måltid. Sista dygnet ska kroppen sedan torkas ut.
– Då dricker jag väldigt lite och boostar med kolhydrater de sista timmarna för att bli så hård det bara går.
Sandra säger att många i hennes omgivning oroas av dieten och är rädda att hon svälter sig. Att hon ofta får kommentarer om det. Själv upplever hon det precis tvärtom.
– Jag har aldrig ätit så bra som nu. Det är ju enformigt att gå på diet, men jag har faktiskt aldrig tidigare känt mig sundare eller mått bättre.
Fram tills för två år sedan tänkte Sandra aldrig på träning. Hon bodde kvar i hemstaden Kristinehamn i Värmland, festade varje helg, åt aldrig grönsaker till maten och var ofta förkyld.
– Jag tog inte hand om kroppen. Jag hade inte så mycket att göra om dagarna heller, det var tråkigt och eftersom jag ofta var sjuk lade jag om livsstilen och började träna i stället. Och fastnade rejält.

Sandra tävlade för första gången bara några dagar innan vi träffas, på Decembercupen i Lund. Där knep hon en andraplats i sin gren Bikini fitness, där deltagarna poserar i bikini och får utseendet betygsatt av domare. Alltifrån muskler till hår och naglar bedöms. Andra grenar inom kroppsbyggande, till exempel Athletic fitness som Christian Eikedal främst tävlat i, är mer prestationsbaserade och mäter deltagarnas uthållighet och styrka.
– För mig har det alltid varit viktigt att träningen är funktionell, säger han.
På Luciapokalen ska han för första gången prova en ren poseringsgren – därav dagens träning framför spegeln med Tim och Sandra.
– Kort och gott, allt handlar om att kunna sälja. Och mitt leende säljer, säger han med en självsäker blinkning. 

På vägen hem till lägenheten på Södra vägen stannar Christian till vid mataffären – det är extrapris på kyckling. I korgen hamnar spenat, plommontomater och sex påsar kycklinginnerfilé. Drygt fyra kilo som kommer att räcka i tre dagar. Väl hemma steker han upp två påsar i väntan på att sambon Josefine Stoltz ska komma hem. Eftersom han har så strikta matregler är det nästan alltid han som står vid spisen. Noggrant vägs portionen på köksvågen: 250 gram kyckling, 350 gram klyftpotatis och 100 gram spenat. Ingen sås. Ändå tillhör Christian enligt honom själv dem som har en slappare inställning till kosten. Det är viktigt för honom att få äta som han vill mellan varven.
– Jag tror inte det finns någon som äter så mycket godis som jag. Efter förra helgens tävling satte jag i mig fyra kilo på två dagar, och jag hade kunnat fortsätta, säger han och skrattar.
Trots 15–20 kilo högre vikt än de flesta av sina konkurrenter fick han tredje bästa tiden någonsin i tv:s Gladiatorerna förra året. Sedan dess har han också medverkat i SVT:s satsning Atleterna, där han tävlade i olika friidrottsgrenar och snabbt blev favorittippad.
– Även om jag satsar helhjärtat på fitness i dag älskar jag alla fysiska utmaningar. Jag har testat alla tänkbara sporter och nyligen återupptagit fotboll och hockey eftersom jag saknat att sitta i omklädningsrum och snacka skit.
Det var under barndomens hockeyträningar han fick sitt smeknamn, efter den erkänt late seriefiguren Knasen.
– Farsan hade prenumererat på tidningen sedan 1970-talet och såg hur jag lade mig på golvet så fort tränaren vände ryggen till på fysträningen. Jag ville ju bara lira hockey. Pappa uppmanade tränaren att kalla mig Knasen och sedan dess har namnet hängt i.
Det är tydligt att träningsglädjen alltid varit viktig för Christians motivation. Att röra på sig är det roligaste han vet och han sitter inte stilla många sekunder. I dörrposten in till köket hänger en klase medaljer som vittnar om att han sällan nekar en utmaning: förutom Midnattsloppet finns här minnen från en plojtävling i skidskytte med jobbarkompisarna och ”EM i kanonkula”, en tävling anordnad av en radiokanal. Och så en chokladmedalj som han fått av sin dotter Leah, tio år. Hon bor mest hos sin mamma men är här vissa helger och lov, precis som Josefines nioårige son Cewin.

Intill prydligt inramade porträtt av barnen på fönsterbrädan i vardagsrummet står en enorm silverfärgad pokal. Det är priset för andraplatsen i förra helgens tävling.
– Jag var supernöjd med prestationen och kände att jag fick fram mitt allra bästa. Men i efterhand såg jag att jag fått en mycket sämre placering än jag trott i ett av delmomenten. Sådant kan göra att jag gräver ner mig, säger Christan.
Han beskriver hur han legat i soffan hela dagen innan träningen och surat över upptäckten. Han erkänner att de idrottsliga satsningarna ibland går ut över familjen – dieten gör honom lättretlig och träningen tar i perioder hela hans fokus.
– Jag själv är ju av naturliga skäl den viktigaste personen i mitt liv. Sedan kommer min dotter, träningar, tävlingar och självklart Josefine. Men för att komma långt i den här sporten måste mina personliga mål få komma i första hand, säger han, och tillägger att han försöker vara dubbelt närvarande de perioder träningen är lågintensiv.
Josefine har lärt sig hur det är att leva med någon som elitsatsar men har svårt att förstå prioriteringen.
– Jag har börjat gå till samma terapeut som Christian för att förstå mig på honom, vilket varit jättebra. Terapeuten har känt honom i sex år och kan ibland förklara hur han tänker bättre än han själv kan.

Christian har länge intresserat sig för personlig utveckling och ser den mentala biten som nyckeln till att lyckas.
– Det krävs mycket av en som person i den här sporten. Du måste förstå dig själv fullt ut och dit tar det flera år att komma. Med så otroligt mycket investerat kan slaget bli väldigt hårt om du misslyckas.
Det har funnits tillfällen då han känt att han pressat sig för hårt, stunder då han gråtit efter ett träningspass för att kroppen krampat av överansträngning. Just det är också en av många vanliga föreställningar om kroppsbyggning: att så pass extrem träning riskerar att bli skadlig. Men Jacob Guidol, fysioterapeut och träningskrönikör i Svenska Dagbladet, anser att styrketräning generellt är en skonsam träningsform – även på de högre nivåerna.
– Förutsatt att man inte tar hjälp av droger för att bygga upp sig har styrketräning låg skaderisk jämfört med exempelvis lagsporter, som ofta innehåller tacklingar eller andra kontaktmoment. En styrketränares rörelser är kontrollerade och musklerna byggs upp långsamt, säger han.
Det som Jacob Guidol ser som den största hälsorisken för kroppsbyggare är i stället de mentala aspekterna, som risken att utveckla ätstörningar.
– Utövarna har en extremt låg andel kroppsfett. Utseendefixeringen är stor och marginalerna små, vilket gör att en del inte vill stoppa i sig något alls som kan anses som onyttigt. Många har i dag också sponsorer som vill att atleterna ska synas dagligen i sociala medier, och det gör att det blir svårare att ha slappa perioder mellan tävlingarna.

Långt ifrån alla får problem, men Jacob Guidol upplever att sjuklig träningsfixering, och även så kallad ortorexi, är vanligare bland kroppsbyggare än hos andra. Ortorexi förväxlas ibland felaktigt med träningsfixering, men begreppet myntades på 1990-talet för att beskriva personer med en överdriven vilja att äta sunt. Enligt Linn Håman, som skriver på en avhandling om ortorexi vid Göteborgs universitet, kan det börja med en önskan om att leva mer hälsosamt eller att äta rätt för att minska risken https://www.viagrapascherfr.com/viagra-test/ att drabbas av sjukdom. Men sedan eskalerar det.
– Med tiden försvinner perspektiven på vad som är hälsosamt och inte. Enligt Steven Bratman, läkaren som ligger bakom begreppet, begränsar en del personer till slut sitt matintag till ett fåtal livsmedel som de upplever som nyttiga nog att äta, säger hon.
Sandra Reiche har lätt att se att kosten och den extrema kontrollen hennes sport kräver kan leda till en sådan fixering, även om hon inte tror att hon själv skulle kunna trilla dit.
– Man måste ha ett starkt psyke för att klara av att äta så strikt och enformigt, men också för att kunna hantera att man går upp igen i vikt efter tävlingen. En del får panik av det och börjar direkt med en ny diet, så det finns absolut risker. Men någonstans tycker jag att det är varje persons eget ansvar, säger hon.

Det blir lördag, tävlingsdag, och en sötkvalmig doft av brun utan sol-produkter väller ut genom dörren till backstage-området på Svenska mässan. Överallt vältränade kvinnokroppar i färgglada och glittrande bikinis. Sandra och några av lagkompisarna i MM Sports Team ligger i rad längs ena väggen och äter riskakor med Nutella. 
– Det är underbart att få stoppa i sig det här efter alla veckor av diet, säger Sandra.
De andra nickar med eftertryck. Det är generellt mycket prat om mat backstage. Om hur tätt inpå tävlingen man egentligen ska öppna påsen med skumtomtar och hur gott det ska bli att vräka i sig mat efteråt. Marie Nilsson som sitter intill Sandra har bokat bord på restaurang, men oroar sig över att tävlingarna redan är flera timmar försenade. Även hon har nyligen gjort sin första tävling och startade dieten redan i juli. Marie har bestämt sig för att inte tävla mer efter i dag; under nästan ett halvår har hon tvingats titta på varje gång vännerna fikat.
– Jag ångrar inget, jag älskar träningen och är jätteglad över erfarenheten. Men de långa dietperioderna påverkar min vardag för mycket för att det ska vara värt det.

För Sandras del uppväger glädjen uppoffringarna. Hon drivs av en tävlingsinstinkt och vill alltid vara bäst och vinna, oavsett vad det gäller. Samtidigt säger hon att hon inte skulle ändra sitt utseende bara för att domarna ville det.
– Jag har alltid hållit mig till det jag själv tyckt har varit snyggt, även om mitt eget ideal förändrats när träningsintresset ökat. Jag kan förstå att en del retar sig på idealet inom fitness, att man måste se ut på ett visst sätt. En del kanske tar illa vid sig. Men eftersom jag själv gillar den här stilen även privat är det inget problem för mig, säger hon.
Sandra är van att få sin kropp synad och bedömd – vid sidan av tillfälliga jobb som truckförare och säljare började hon jobba som glamourmodell i 17-årsåldern. I dag är hon välkänd i fitnesskretsar och har tiotusentals följare på sociala medier. Många är män som recenserar hennes kropp, andra är unga tjejer som ber om träningstips.
– En del av de elaka kommentarerna, som att jag ser manlig ut med mina muskler, tar jag som komplimanger. Jag vill ju se ut så här. Men när jag var tonåring kunde det vara tuffare att bli bedömd av andra.

En röst ropar upp startnummer i högtalarna, det är dags att förbereda sig för scenen. Sandra pumpar upp sina muskler med gummiband och får hjälp med sminkningen, glansoljan och med att limma fast bikinitrosan mot skinkorna. Även om hon själv säger att hon alltid följt sina egna ideal och inte samhällets normer, finns det tydliga regler att anpassa sig till om man vill tävla i hennes gren. Deltagarna ska till exempel ha högklackade skor och en bikiniunderdel som täcker ”minst en tredjedel” av gluteus maximus – rumpmuskeln. Förra helgen fick Sandra tillsägelse av domaren för att hennes bikini var på gränsen till för liten.

En av förbundets regler som inte tycks åtföljas med samma noggrannhet är den om solbrännan. Atleterna får ha en ”naturell och hälsosam” sådan, medan ”kladdig färg och/eller annan spray tan i flera lager” är förbjuden. En regel som är svår att få ihop med det faktum att hela backstage-området – väggar, räcken och badrum – är täckta av plast för att deltagarnas påmålade bränna inte ska kladda av sig. På toaletterna är sitsarna borttagna och små hål i plasten utskurna för toaletter, pappershållare och vattenkranar.
– Hela grejen är ju lite galen faktiskt, säger Sandra och skrattar när plasten kommer på tal.
Men brännan är viktig för henne. För att bli extra brun brukar hon injicera ett omdebatterat preparat i kroppen: melanotan, även kallad barbie-drogen. Det är ett syntetiskt framställt hormon som stimulerar kroppens produktion av melanin. Melanotan är olagligt att sälja i Sverige, men lagligt att använda. I medier de senaste åren har flera läkare uttalat sig om riskerna – biverkningar som illamående och permanenta pigmentfläckar, men också blodförgiftning och potentiell ökad risk för hudcancer.
– Så länge riskerna inte är bevisade kommer jag att fortsätta. Allt verkar ju farligt nu för tiden och jag orkar inte hålla på och sola solarium. Man vill ju känna sig fräsch.

Per Sundström som är ordförande i Svenska kroppskulturförbundet, SKKF, har inte hört talas om melanotan, men bekräftar att en del brun-utan-sol-krämer som kladdar är förbjudna.
– De flesta som används torkar dock in i huden efter en stund och godkänns därför. Ljuset på scenen är i dag så starkt att du måste smörja in dig för att inte se likblek ut. På det sättet har reglerna inte riktigt hängt med utvecklingen, säger han.
SKKF har flera gånger ansökt om medlemskap i Riksidrottsförbundet, men fått avslag med motiveringen att sporten inte kan ses som idrott när den utövas i tävlingsform. Det är odiskutabelt att kroppsbyggning – åtminstone i tävlingsmomentet – är en skönhetstävling. Men det krävs också hård och idog träning för att komma långt. Många associerar fitness-genren med dopning, men enligt Per Sundström var diskussionen mer på tapeten under 1980- och 1990-talen.
– Jag bedömer det nu som mycket ovanligt med dopning inom de lättare grenarna. När det förekommit sådana fall på senare år har det oftast handlat om de tyngre grenarna, som herr-bodybuilding. Men man behöver definitivt inte dopa sig för att uppnå en sådan fysik.
Förbundet genomför regelbundna stickkontroller vid tävlingarna och de som ertappas med att använda otillåtna preparat stängs av från tävlande. Tim Nygren, Sandras Reiches och Christian Eikedals tränare, tycker att dopningryktena är oförtjänta.
– Jag tror att det många gånger handlar om avundsjuka. Personer som inte uppnår samma resultat med sin egen träning tror att de som gjort det måste ha fuskat. Dopning förekommer självklart, men inte oftare än i vilken annan sport som helst, säger han.

Klart är att allt fler människor lockas till att tävla i fitness. Luciapokalen slog i år deltagarrekord och Svenska Kroppskulturförbundet utfärdar fler och fler tävlingslicenser för varje år. Både Sandra Reiche och Christian Eikedal har siktet inställt på SM i slutet av sommaren.
– Efter Luciapokalen kommer jag att ta det lugnt någon månad, men sedan är det definitivt slutlekt. Jag vet exakt vart jag vill med min träning och är beredd att satsa hårt för att nå dit, säger Christian.

FOTNOT: Sandra Reiche som tävlade för andra gången vann under Luciapokalen sin längdklass i Bikini fitness (<169 cm). Därefter vann hon också den totala tävlingen, där de tre bäst placerade ur varje längdklass möttes i en separat tävling. Christian ”Knasen” Eikedal som premiärtävlade i grenen Men’s physique (>182 cm) åkte denna gång ut i den första elimineringen.

 

Reportaget är publicerat i Göteborgs-Postens helgbilaga Två Dagar

 

Fakta: Kroppsbyggning

Kroppsbyggare utvecklar sina muskler i styrka och volym genom en kombination av systematisk styrketräning, diet och vila. Det första förbundet inom sporten grundades 1955, men även innan dess förekom tävlingar i Sverige. Sporten kallas ofta body building, men egentligen är det bara namnet på en av flera grenar som alla har olika kriterier.
Två av grenarna, athletic fitness och fitness, innehåller prestationsmoment i form av olika styrketävlingar. Övriga är rena bedömningsgrenar där deltagarna poserar och utseendet betygsätts.
De första svenska tävlingarna i bikini fitness och men’s physique, som Sandra Reiche och Christian Eikedal tävlade i på Luciapokalen, hölls 2013.

 

Namn: Sandra Reiche
Ålder: 27 år
Yrke: Ska snart börja jobba som tidningsbud
Familj: Sambo med sin tränare Tim Nygren
Bor: Lägenhet i Västra Frölunda
Tävlar i: Bikini fitness

Namn: Christian ”Knasen” Eikedal
Ålder: 34 år
Yrke: Ställningsbyggare i Nordsjön
Familj: Sambo med fästmön Josefine Stoltz, en dotter och en bonusson
Bor: Lägenhet i centrala Göteborg
Tävlar i: Främst Athletic Fitness, men nu även i Men’s physique.

 

Sidoartikel: Låg kunskap om svenskens träningsvanor

De senaste åren har svenska gymkedjor expanderat samtidigt som motionssporter som cykling och löpning fått ett uppsving. Det är lätt att tro att svenskarna tränar mer än någonsin. Men stämmer bilden?

Just nu pågår den tredje så kallade LIV-studien, där svenskarnas träningsvanor undersöks. 
– Ett problem har länge varit att människor tror – och därmed uppger – att de tränar mycket mer än de faktiskt gör. Därför måste man nu i stället mäta hur mycket folk rör sig för att få tillförlitliga svar, säger Örjan Ekblom, docent i idrottsvetenskap vid Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm.
En sådan studie, gjord 2007, visade att endast någon procent av svenskarna följer myndigheternas rekommendation om 30 minuters fysisk aktivitet om dagen. Åtminstone om man är strikt med kriteriet att den ska ske i sammanhängande tiominutersperioder.

Enligt Örjan Ekblom blir det mer och mer socialt viktigt att säga att man tränar. Många vill genom sin det uttrycka vem de är eller vill vara. Men statistik från flera gymkedjor visar att träningskort för tiotals miljoner ligger orörda i byrålådorna.
– Sverige består av många, många fler än dem vi ser genom gymmens glasfönster i städerna. De allra flesta tränar inte.
Forskarna är eniga om att fysisk inaktivitet medför en stor hälsorisk, jämförbar med rökning.
Att röra på sig är till och med viktigare för hälsan än att äta bra mat, enligt Örjan Ekblom.
– Sett ur ett folkhälsoperspektiv är det därför djupt problematiskt att kunskapen om våra träningsvanor är så liten.



Läs fler texter › ›