DÖDSMETALLMÄSTARE

Hemma handlar de på Hemköp, tränar och umgås med vänner utan att bli igenkända. Utomlands hänger fansen i klasar utanför deras hotell, reser långt för att se spelningar och kommer skakandes fram för att be om autografer. Medlemmarna i death metalbandet Dark Tranquillity från Göteborg lever i två parallella världar.

TEXT: Johanna Lagerfors BILD: Erik Abel

Det är varmt, trångt. Luften kvav och tryckande.
- It’s fucking great to be back in Athens, we fucking love you guys. Det här är det hundrade giget på turnén!
Golvet sviktar lätt i den fullproppade lokalen när Mikael Stanne, sångare och frontfigur i Dark Tranquillity, river igång nästa låt. Han blandar vanlig sång med dödsmetallens growl och de röda lockarna flyger i luften. Fansen sträcker upp armarna, headbangar och sjunger med i texterna. Med flera månaders turnerande i ryggen är varje spelning fortfarande en sprakande glad elektrisk urladdning.

Fredag morgon, 36 timmar tidigare. De fem medlemmarna i Dark Tranquillity kliver in i foajén på Art hotel i Aten tillsammans med sina portugisiska ljud- och gitarrtekniker, Jorge Pina och Nuno Torres. De har rest hela natten, spelningen i Tel Aviv igår slutade runt ett och därefter åkte de direkt till flygplatsen. Alla är trötta.
– Säkerhetskontrollerna i Israel är alltid rigorösa, det brukar ta sin stund att komma därifrån med all utrustning, säger keyboardisten Martin Brändström.
Han och de andra vevar i sig lite mat från frukostbuffén som kvällsmat innan de går upp till sina rum. Överst på schemat i Aten står sömn.

När vi alla möts upp igen på eftermiddagen har Jorge och Nuno varit vid Akropolisberget. Bandmedlemmarna har just vaknat, det finns sällan tid att turista på turné och de flesta städer de kommer till har de ändå besökt flera gånger tidigare. 20 års turnerande har den effekten.
– Ibland är det svårt att komma till ro när man ska vila på dagen, man ligger bara där och sparkar, säger Martin medan vi börjar promenera i den ljumma kvällen.
Målet är att hitta en riktigt grekisk restaurang, helst en med klassiskt rutiga dukar, och snart ser vi restaurangen som hotellpersonalen rekommenderat. Den ligger mitt i en liten gränd med ljusslingor och burriga buskar.
Öl och en aldrig sinande rad tallrikar beställs in, huvudsakligen med kött och ost i olika former. Ostbollar, fetaost, varm fetaost, kryddig färskost och tzatziki att doppa osten i. Anders Jivarp, bandets trummis, är laktosintolerat men kör på ändå.
– Det blir så tråkigt annars, käket är ju höjdpunkten på dagen när man turnerar.
Sedan bandets tionde platta Construct släpptes förra våren har de turnerat på sex kontinenter. Syd- och Nordamerika, Europa, Afrika, Australien och Asien. De försöker att alltid prova lokala specialiteter i matväg – det de inte hinner uppleva i form av sevärdheter tar de igen i kulinariska erfarenheter. Sämst hittills har kinamaten varit. Bäst? Den mexikanska och sydeuropeiska.

Det tar ingen lång stund förrän det första fanet har upptäckt att Dark Tranquillity sitter i gränden. En tjej med korta shorts och skinnjacka kommer fram och ber med darrande röst att få ta en bild med sångaren Mikael Stanne. Hon skakar när hon lämnar över telefonen.  
– Notera att det alltid är honom fansen vill plåta, säger Anders.
Mikael är frontfigur och den som får mest uppmärksamhet.
– Vi andra trivs bra med att hålla en låg profil medan Mikael gillar rampljuset. Så alla har hittat sina roller i bandet, säger Martin Henriksson som är gitarrist.
Under kvällen kommer fler fans fram. Någon bjuder på öl, någon vill ha autografer, alla tar bilder. Mikael berättar om en schweizisk man som sett 14 konserter på olika platser i världen bara den här turnén. Han har också erbjudit Mikael att komma och bo i hans hus. Sådana gånger händer det att idolskapet känns lite creepy.
– Men vissa fans blir man ju kompis med på ett jämlikt sätt, som en japansk tjej vi lärt känna. Hon har sett 121 spelningar och envisas med att betala varje gång trots att hon inte behöver. Den som sett hundra gig står för alltid på gästlistan!

Allt började i mitten av 1970-talet i de röda radhuslängorna på Valebergsvägen i Billdal söder om Göteborg. Fyra pojkar föddes tätt efter varandra i grannskapet – förutom Mikael, Anders och Martin även Niklas Sundin – och grabbarna gick snart på samma dagis.
– Det sjuka är att nästan alla kids vi växte upp med fortfarande håller på med musik på något sätt, säger Mikael.
Han nämner hårdrocksskribenten Ika Johannesson, Isak Edh som driver studion Nacksving och Kristian Wåhlin som målar skivomslag till flera metalband.
– Alla håller fortfarande fast vid det som var så jävla viktigt för oss när vi var unga och det är grymt häftigt tycker jag.
Mikael och de andra i bandet upptäckte metalmusiken genom den två år äldre Tomas Lindberg, numera sångare i hårdrocksbandet At the gates. Han spelade på den tiden i bandet Grotesque.
– Som 14-15-åringar tyckte vi att det var det tuffaste som fanns. Vi satt hemma hos Tompas föräldrar och drack folköl och lyssnade på demokassetter om och om igen. Jättespännande. Dessutom hade Tompas band tidigt börjat brevväxla med amerikanska band vi aldrig ens hade hört talas om, säger Mikael. 
Till slut blev de så peppade att de ville lira själva. Anders minns precis när bandet blev till, en kväll hemma hos Niklas.
– Vi kollade på hårdrocksprogrammet Headbangers ball på MTV. Plötsligt kom en låt som alla gillade, Youth gone wild med Skid row, och då bestämde vi oss.

Mikael och Niklas hyrde varsin gitarr, Anders fick spela trummor och Martin Henriksson bas. Anders Fridén, som numera sjunger i In flames, blev sångare. Första replokalen var Anders storebrors rum, men snart flyttade Mikaels familj till ett nytt hus med stort garage som vännerna byggde om till replokal.
– Vi kom från en övre medelklassmiljö och det fanns förutsättningar för att kunna spela som vi gjorde. Våra föräldrar hade ganska välbetalda jobb och stöttade oss. De hatade ju vår musik, men sa ungefär att det var kul så länge vi höll på. ’Snart går ju den här fasen över liksom’, säger Mikael och skrattar.
Föga visste föräldrarna att fasen skulle pågå även 25 år senare. Att bandet skulle ha nära en halv miljon gillare på facebook och dra publik till sina spelningar nästan oavsett vilken stad i världen de kommer till.
– Det är väldigt smickrande och ibland förvånas man. Hur fan vet folk ens vilka vi är? Men svensk hårdrock är superstor utomlands, mycket större än många svenskar vet om, säger Anders.
I det där garaget i Billdal fick han lägga lakan över trummorna så att inte grannarna skulle klaga. De andra turades om att använda bandets enda förstärkare. Replokalen var allt. Hela idén var att skapa metalmusik som ingen hade hört förut.
– Det fanns melodier som var viktiga för oss, som vi spelade på ett brutalt och aggressivt sätt. För dödsmetallfans lät det jättekonstigt, alldeles för melodiskt, men för powermetalfansen var det för brutalt. Så från början fanns ingen publik för det vi gjorde. Det tog ett bra tag innan folk fattade grejen, berättar Mikael och beställer in en till runda öl.
Skivkontraktet kom efter att ett finskt bolag nappat på en demo, och debuten Skydancer gavs ut 1993.
– Att få släppa en platta då kändes enormt. Våra första skivor var kanske inte helt tighta och perfekta, men det spelar ingen roll för de gjorde avtryck, säger Anders.
Dark Tranquillity anses ha grundat musikstilen melodisk death metal tillsammans med de andra Göteborgsbanden At the gates och In flames. Genren kallas också Gothenburg sound.
– Det är ganska häftigt, som grungen i Seattle. Göteborg och Seattle är vad jag vet de enda städerna som har gett upphov till helt egna musikstilar.

Det var tack vare det melodiska soundet som keyboardisten Martin Brändström, den femte medlemmen, kom med 1998. Då hade Anders Fridén redan slutat, Mikael tagit över sången och bandet fick därmed sin nuvarande konstellation.
– De övertalade mig att gå med eftersom de ville få in elektroniska influenser. Jag var inte alls hårdrockare från början, det har jag fått lära mig, berättar Martin.  
Idag kan bandmedlemmarna leva på sin musik. Dark Tranquillity är både hobby och arbete även om de i vissa perioder valt att också ha ”vanliga” jobb på hemmaplan. Martin B driver en studio och Niklas gör skivomslag. Mikael jobbar sedan några år tillbaka som personlig assistent åt en man med funktionsnedsättning.
– Jag har en sambo och en tioårig dotter hemma och det skulle liksom inte fungera socialt om jag låg kvar hemma på soffan när de gick till jobbet och skolan.
Anders och Martin H har gjort tvärtom. De jobbade tidigare i matvarubutik och på äldreboende, men slutade för några år sedan för att ägna sig åt bandet på heltid.

Det är lördag och speldag i Aten. Anders äter frukost tidigt men bandet samlas inte förrän framåt eftermiddagen. Då är det dags för soundcheck på spelstället Gagarin 205. Två fans väntar i lobbyn, de har suttit där i timmar för att få växla några ord.
– Vi är galna i hårdrock. Det är värt att vänta länge innan en konsert så att man får känna ’the power of metal’, säger Justin Mihani som kommer från Albanien.
Hans kompis, 41-årige Stelios Palamidas, berättar att han lyssnat på Dark Tranquillity sedan första skivan, 1993.
Vännerna får en snabb minut med några yrvakna bandmedlemmar som sedan skyndar ut till den väntande minibussen.  

Soundchecken går snabbt – Jorge och Nuno, ljudteknikerna, har varit igång nästan hela dagen med att sätta ljus och ljud. Mikael ger några intervjuer till väntande journalister och sedan hänger bandet i logen. För att komma dit måste man gå upp för en trång mörk trappa och vidare längs en smal loftgång ovanför scenen. Rummet är ganska litet och spartanskt, med en sliten soffa, ett kylskåp och mossgröna väggar. På bänken har en sponsor ställt fram energidrycker och reklamkondomer.
– Förra gången vi spelade här stod en äldre man med handduk över armen och skar kebab till oss, och blandade drinkar. Det var mäktigt, säger Mikael.
Idag står ingen och skivar kebab, men några män springer upp och ner för trappan med backar av öl, juice, vatten och läsk. Snart kånkas det också upp en stor tunna full av is och så kaffe förstås. Och sprit. På bandets rider, kravlista, står alltid en flaska vodka, en sambuca och en kahlua. ”Tantdrycker, men goda ju!”, enligt Martin B.
– Vi har också en het diskussion om huruvida det ska finnas snacks i logen. Ibland får vi för oss att vi ska vara nyttiga och skriver dit ’absolutely no snacks’. Sen får vi panik för att det inte finns något gott att äta och ändrar tillbaka igen, säger Martin H.
Snart kommer en man bärandes på vad som ser ut som världens största semla, ett urgröpt jättebröd med lock som innehåller minismörgåsar med omsorgsfullt bortskurna kanter. Alla skrattar, de gillar kreativiteten.

Både maten och logerna har sett väldigt olika ut på olika spelställen under turnéerna. Niklas berättar det i USA ofta saknas toalett i logen, och att bandet då fått gå till de allmänna toaletterna där det många gånger inte ens finns dörrar.
– Mardrömmen är ju att behöva gå på toa efter att folk redan börjat anlända. Sitta där med neddragna brallor på display inför fansen. Sådant minns man länge!
Bland turnéminnena finns också bandets första spelning 1990, på Valvet på Första långgatan i Göteborg. Och konserten med störst publik: 35 000 personer på en festival i Sydkorea 2004. I Bergen 2010 delade de scen med Iron Maiden inför 25 000 personer och en annan gång, i Detroit, dök bara 30 personer upp. Det är stora kontraster.
– Men Detroitspelningen blev ju intim på ett annat sätt. De största spelningarna är inte nödvändigtvis bäst, säger Niklas.
Oavsett storlek på spelningarna är turnéer synonymt med festande. Det dricks oftast före, under och efter konserterna, vilket blir hårt om turnén är lång. Det händer att de oroar sig för alkoholintaget, flera i bandet har avstått alkohol helt vissa resor och någon håller hårt på att inte dricka i Sverige eftersom det blir så mycket ”on the road”. Man måste balansera, bandet har sett många kollegor i branschen som gått ner sig genom åren.

Några timmar innan spelningen är det dags för meet and greet för de mest hängivna fansen. Ett 20-tal personer som betalt extra för VIP-biljett står förväntansfulla i entrén. En är Christine Andrianopoulou som rest ända från Cardiff där hon studerar astrofysik. En annan är George Kalos som bilat i fyra timmar och nästan darrar i kön. Mikael är hans stora idol och han har vunnit VIP-biljetten i en utlottning på facebook.
– En dröm som blev sann, jag sprang ut på gatan och skrek av lycka. Mikael är en härlig människa. Alla rykten om honom är sanna, säger han.
Jag frågar vilka rykten han syftar på.
– Att han är snäll. Han är alltid så snäll.

Senare på kvällen återvänder vi till spelstället. Nu lirar förbandet för fullt, lokalen är sprängfull av människor och bussen släpper av oss på baksidan så att bandet smidigt kan ta sig in backstage. En kvinna har väntat hela kvällen vid bakdörren. Hon vill ta bilder på Mikael tillsammans med sina två barn och blir förtjust när han lyfter upp dottern i famnen.  
– Konstigt att hon vågade lämna över två ungar till mig sådär, vet hon inte att jag äter sådana till frukost? säger Mikael med ett leende när vi kommit upp i logen.
Luften är helt annorlunda nu när spelningen närmar sig, liksom tjockare. Stämningen är mer fokuserad och alla går in i sig själva. Laddar. Anders vevar igång axlarna och trummar på sina knän, Martin H fingrar på en urkopplad elgitarr. Mikael sitter på en stol och drar några djupa andetag, följt av några lika djupa klunkar vodka.
– Lite vattnig, var den inte?

Vi pratar om nervositet. Det är svårt att tänka sig att ett band som gjort tusentals spelningar känner av sådana saker.
– Jo fan, jag är nervös varenda gång, säger Martin Henriksson och pausar i gitarrklinkandet.
För den andra Martin är det de första spelningarna efter ett nytt skivsläpp som är mest nerviga. Mikael minns hela turnéer då han kräkts före varje konsert.
– Det var längesedan nu. Men lite nervös är bra att vara så att man tänder till och levererar.
Han kränger på sig en svart skjorta och drar på de spetsiga svarta bootsen med cowboymönster. De andra har sneakers eller converse, t-shirts eller kortärmade skjortor. Det mesta går i svart.
– Mikael, jag har räknat på en grej. Idag blir det vår hundrade spelning sen releasen. Säg det i mellansnacket! säger Martin H i trappan på väg mot scenen.
Det är bara sekunder kvar nu. Black Sabbaths Iron man spelas i högtalarna, någon studsar lätt på tårna och någon annan tar ett sista bloss på en cigg. Mikael står kvar när de andra gått på, han tokdansar igång som en spratteldocka bakom hörnet innan han rusar in och drar igång The Science of Noise till högljutt jubel.

En och en halv timme senare stagedivear han ut i publikhavet. Förra gången bandet spelade här fick en tjej hjärnskakning har han fått veta. Men idag är hon på plats igen, någonstans lite längre bak. Hårdrocksband har världens kanske mest hängivna fans.
I logen efter giget är stämningen på topp. Det var en skitbra spelning tycker alla, bra energi, härlig publik. Martin B korkar upp champagnen, häller den i plastglas och en plåt med pizza ställs fram på en stol. Anders, trummisen, vrider ur sin skjorta över en papperskorg. Svetten forsar ner över skräpet. Han tar ett nytt grepp och vrider – igen och igen. Skillnaden i väta jämfört med om han hade badat med kläderna på är obefintlig.
– Det är därför jag måste träna och sköta mig. Annars hade jag aldrig orkat spela i en och en halv timme!
Denna kväll skippar han efterfesten på metalklubben Rainbow dit många av fansen gått, men Mikael och Martin B drar dit. Det blir en sen kväll.

Morgonen därpå äter alla frukost i god tid före avfärd. Nästan alla. Jorge som är turnéledare är irriterad över att Mikael fortfarande sover. Han kom hem någon timme före lobby call och är enligt sin roomie Anders ”svårväckt” den här morgonen. Men snart dyker han upp, tar ett glas juice och snackar om nästa anhalt, Thessaloniki, och kvällens spelning.
Efter den har bandet en månadslång paus hemma i Göteborg. Flera längtar efter att sova. Vara med sina nära och kära. Inte passa tider.
– Jag ska kela med våra katter. Min sambo har skickat gulliga bilder på dem hela turnén, vill du se?
Anders visar stolt bilder på Sigge och Stella, två små dunbollar med stora gröna ögon.
– Jag vill gymma också. På turné innebär varje dygn ungefär 23 timmars stillasittande väntan. Det blir fint med rutiner igen, säger han och kliver in i den svarta minibussen som snart lämnar Aten.  

En tisdag några veckor senare står han som planerat på löpbandet på gymmet vid Masthuggstorget.  
– Vågen säger att jag gått upp tre kilo under turnén, det håller ju inte. Niklas har visst gått upp sju, säger han och skrattar.
På gymmet är det ingen som vet att han spelar i ett känt band, ingen som kommer fram och ber om autografer. Det är stor skillnad mot vardagen under turnéerna. 
De övriga i bandet har jobbat, slappat eller åkt på semester efter hemkomsten. De bor alla nära varandra i Masthugget och Majorna och även om de är tighta vänner efter alla år tillsammans ses de inte precis varje dag hemma när de just har tillbringat ett halvår tätt ihop. Martin Brändström har mest hängt i sin takvåning som ligger bara ett stenkast från gymmet.  
– Mitt liv sedan vi kom hem har inte varit helt olikt en katts faktiskt. Jag har mest slappat. Att komma hem från en turné är att kliva in i en väldigt speciell typ av trötthet, säger han och häller upp en kopp kaffe. Köket är färgglatt och retroinspirerat, brädgolvet vitmålat och från stora takfönster strömmar ljus över ett stort svart gammalt piano som är stämt en halv ton för lågt.

Om några veckor väntar den sista etappen av Construct-turnén, med spelningar i Ryssland och Vitryssland. Och så några festivaler i sommar. Efter det är planeringen blank. Det tycker Martin är ganska skönt.
– Men känner jag oss rätt dröjer det nog inte så länge innan vi möts i studion och börjar skriva nytt material igen.

 

Reportaget är publicerat i Göteborgs-Postens helgbilaga Två Dagar

 

Fakta: Göteborgsmetallen

Den svenska hårdrocken är en stor svensk exportvara och Göteborg har format en lång rad hårdrocksband genom åren. Förutom Dark Tranquillity kan exempelvis In flames, At the gates, Hammerfall, Hardcore Superstar, Mustasch och The haunted nämnas. Flera av banden är betydligt större utomlands än på hemmaplan. 

 

Fakta - Bandmedlemmarna

Namn: Mikael Stanne
Ålder: 39 år
Familj: Sambon Annika Piipari och dottern Marillion, 10 år
Bor: Majorna
Gör i bandet: Sjunger
Gör hemma: Jobbar som personlig assistent

Namn: Martin Brändström
Ålder: 39 år
Familj: Gift med Andréa Jovelic Brändström
Bor: Masthugget
Gör i bandet: Spelar keyboard
Gör hemma: Driver studion Rogue Music på Kungshöjd

Namn: Anders Jivarp
Ålder: 40 år
Familj: Sambon Annah Sundén, sönerna Alexander och Love, 17 och 14 år
Bor: Masthugget
Gör i bandet: Spelar trummor
Gör hemma: Fokuserar helt på Dark Tranquillity

Namn: Martin Henriksson
Ålder: 39 år
Familj: Singel
Bor: Masthugget
Gör i bandet: Spelar gitarr
Gör hemma: Fokuserar helt på Dark Tranquillity

Namn: Niklas Sundin
Ålder: 39 år
Familj: Gift med Karolina Sundin
Bor: Masthugget
Gör i bandet: Spelar gitarr
Gör hemma: Jobbar som grafiker och illustratör

 

Fakta: Dark Tranquillity diskografi

Skydancer (1993)
The Gallery (1995)
The Mind’s I (1997)
Projector (1999)
Haven (2000)
Damage Done (2002)
Exposures: In retrospect and denial (2004, samlingsalbum)
Character (2005)
Fiction (2007)
We are the void (2010)
Contruct (2013)



Läs fler texter › ›