LIVET EFTER KATASTROFEN

Nästan ett år har gått sedan kärnkraftskatastrofen drabbade Fukushima. 150 000 människor har evakuerats till temporära bostäder, utsläppen har stoppats och på ytan ser livet ut att sakta börja återgå till det normala. Men i själva verket har katastrofen bara börjat. Fler än en miljon människor lever i dag i områden med strålningsnivåer högt över internationella säkerhetsbestämmelser – med myndigheternas goda minne. 

TEXT: Johanna Lagerfors BILD: Erik Abel

Fukushimaprefekturen norr om Tokyo var en lugn och harmonisk landsbygdsregion, vackert omgiven av skogsklädda berg på ena sidan och öppet hav på den andra. Jordbävningen den 11 mars förra året förändrade allt. Den efterföljande tsunamin slog sönder kustområden längs hela nordöstra Japan, och när man inspekterade skadorna stod det klart att kärnkraftverket Fukushima Dai-ichi läckte radioaktiva ämnen. Det var början på en katastrof som kommer att påverka människor under lång tid framöver.

I dag omges kraftverket av en förbjuden zon som bevakas av polis. Även utanför zonen gapar samhällen tomma, men bara sex mil bort, i regionhuvudstaden Fukushima city, fortsätter det dagliga livet. Här har regeringen bedömt att det är okej att bo.

Vi går runt i centrum tillsammans med ett Greenpeaceteam som är på besök för att kontrollera strålningsnivåerna. Ike Teuling, en strålningsexpert från Nederländerna, riktar en gammaspektrometer mot buskar, brunnar och hus. Naturlig strålning från omgivningen förekommer alltid, men den brukar normalt ligga någonstans mellan 0,1 och 0,2 mikrosievert per timme. De värden som visas nu är mycket högre än så. Vid en brunn visar mätaren 1,2 och utanför sjukhuset 1,9 – 10 gånger högre än normalt.

– Man kan egentligen inte säga att en viss nivå av strålning är okej, strålning är alltid skadlig, säger Ike Teuling.

– Det är viktigt att folk får information om hur den fungerar. Barn exponeras mer eftersom de är mindre och närmare marken. Och buskar och träd drar till sig extra mycket, vilket gör att parker och andra ställen där vatten och löv samlas är väldigt kontaminerade.

Vi går in i en lummig park i stadens centrum, som trots sina höga strålningsvärden inte är avspärrad. Det enda tecknet på fara är en liten skylt som säger att man inte bör vistas här mer än någon timme per dag. Vi och Greenpeaceteamet bär ansiktsmasker med filter för att inte andas in strålningspartiklar, men runt oss i parken promenerar människor till synes orädda. Ett medelålders par, två unga föräldrar med en barnvagn.

Myndigheterna beslutade efter olyckan att områden med en strålningsnivå över 20 millisievert per år skulle evakueras, och den nivån har Fukushima city slunkit under. Men den är hela tjugo gånger högre än den internationella säkerhetsgränsen som ICRP, International Commission on Radiological Protection, satt upp.

– I stället för att rätta sig efter internationell standard höjde regeringen gränsen efter olyckan. Även för barn och gravida kvinnor, säger Ike.

– En av anledningarna till det beslutet var att slippa evakuera de hundratusentals människor som bor här.

En sådan evakueringsprocess skulle inte bara bli dyr, utan också komplicerad. Efter olyckan i ukrainska Tjernobyl 1986 flyttades 300 000 invånare till tidigare obebodd mark, men Japans förutsättningar är annorlunda: Den strålningspåverkade ytan utgör hela tre procent av det redan tätbefolkade landet. Resultatet blir att en miljon människor i dag bor kvar i områden där strålningsnivån överskrider internationell standard. De utsätts för strålning som i längden kan leda till cancer och fosterskador.

– De flesta kan i praktiken inte flytta därifrån, inte utan regeringens hjälp. Men blanketterna för ansökan om ekonomisk ersättning är flera hundra sidor långa. Det är svårt att ens fylla i dem, säger Greg McNevin från det japanska Greenpeacekontoret.

När vi en vecka tidigare ställde frågan om kompensation till premiärministerns talesman Kenta Kawamura, sa han att huvudansvaret ligger hos det ansvariga företaget Tepco, men att regeringen just nu diskuterar hur den kan hjälpa till eftersom det rör sig om en naturkatastrof. 

Vi åker vidare till stadsdelen Watari i utkanten av Fukushima, vid foten av en skogsbeklädd kulle. Varje gång det regnar här för vattnet med sig partiklar med strålning mot villaträdgårdarna nedanför, och vid en vattenpöl visar Ikes Teulings mätare 10,6 mikrosievert per timme. Det är detsamma som 93 millisievert per år: Nästan fem gånger högre än gränsen för evakuering.

– Det är bara vissa så kallade hotspots som kommer upp i så höga värden, men ändå är den genomsnittliga strålningen i Watari upp till 18 gånger högre än det internationella gränsvärdet, säger hon.

Watari ger ett idylliskt intryck med villor omgivna av vackra trädgårdar. Här finns många gemensamma trädgårdsland där invånarna odlar frukt och grönsaker som säljs till förbipasserande i automater. Paret Hideo och Sawa Tanji står i sin trädgård och sågar i ett nedfällt fikonträd.

– Myndigheterna gör regelbundna mätningar här, och de säger varje gång att läget är okej nu. Som 60-åring oroar jag min inte längre för mig egen del, säger Hideo.

En grannkvinna stannar till med sin cykel och köper två salladshuvuden ur automaten. Hon stoppar ner dem i cykelkorgen och trampar vidare.

Även om människorna i Fukushima försöker att gå vidare med sina liv har katastrofen satt sina spår. På en bar i centrala Fukushima sitter några unga och äter wraps som den kedjerökande bartendern Jun Kitsunai gör i ordning framför dem. Baren är så liten att bara fem-sex personer får plats och stämningen mitt i stekoset känns intim.

– Vår region är stigmatiserad nu. Ingen vill köpa matvaror från Fukushima, säger jordbrukaren Eichi Ishida och tar en klunk av sin öl. 

Kompisen Takayuki Inugai är också orolig. Musikskoleklassen som han är lärare för har på kort tid krympt från 50 till 20 elever, eftersom många barnfamiljer har flyttat. Koichi Inoue i andra änden av baren är en av dem som gjort tvärtom: Han har flyttat till Fukushima efter katastrofen i hopp om att få något av de jobb som andra lämnat. Han och flickvännen Mizuki Kohata är nykära, de har bara dejtat i en vecka, och Mizuki vill bo kvar i Fukushima framöver. Men faran med strålningen är ständigt närvarande. 

– Tre mammor jag känner har tagit med sig barnen och lämnat Fukushima. Bara papporna är kvar, säger hon.

Ju närmare den förbjudna zonen man kommer, desto tydligare är katastrofens påverkan. Vi åker genom ett kuperat landsbygdslandskap till Iitate, en by som tidigare hade 7 000 invånare, fyra mil nordväst om kärnkraftverket. Här ligger många bondgårdar och en liten huvudgata med några matbutiker, en bensinstation och en bank. En vanlig småstad som fram till förra våren var full av liv. I dag är Iitate en tom spökstad, en skugga av sitt forna jag.

På toppen av en kulle ligger Kusano Elementary School, mellan ett skogsparti och några gårdar. Den stora grusplanen vid skolan börjar bli övervuxen av ogräs. Några slitna gymnastikskor ligger kvarglömda i en hylla och de färgglada gungorna och karusellerna på baksidan är en märklig kontrast till det tysta och övergivna.

Människorna flydde inte Iitate direkt när olyckan blev känd, i stället var det hit många evakuerades. Trots att molnen blåste i nordvästlig riktning från kärnkraftverket, rakt mot Iitate, utfärdades inga omedelbara varningar. Först en dryg månad efter olyckan uppmanade regeringen invånarna att lämna området.

– Veckorna efter olyckan var vi såklart rädda, vi höll barnbarnen inomhus hela tiden. Men vi var kvar här ända till slutet av maj, säger 64-åriga Umeno Hanai.

Hon och hennes man Takeji Hanai bodde på toppen av en annan kulle, på anda sidan byn från skolan sett, och de har åkt tillbaka över dagen från sitt nya hem i Fukushima city för att rå om sitt gamla hus. Takpannor har blåst ner och Takeji kämpar med att bära tunga sandsäckar uppför en stege för att skydda taket mot väder och vind.

­– Vi oroar oss mycket för att huset ska förstöras och att trädgården ska växa igen. Strålningen kan vi ju inte se så vi tänker inte så mycket på den längre, säger Umeno.

I 24 år bodde hon och Takeji här tillsammans med sin son, sonhustru och barnbarn, med gott om plats. I dag delar de ett hus i Fukushima med nio andra familjer.

En vit katt sitter och fräser argt på infarten, men Umeno känner inte igen den. Kanske har den blivit kvarlämnad när alla åkte härifrån, resonerar hon. Takeji kommer ner från taket, pustar ut och sätter sig hos sin fru för att vila.

– Man blir ledsen av att vara här, det är ju tomt överallt. Vi vet innerst inne att vi inte kommer att kunna flytta tillbaka hit på mycket länge, säger han.

Ändå är det just det de drömmer om. Umeno vill tillbaka till sin trädgård.

– Vi älskade den verkligen. Till och med våra namn har med växter att göra, de betyder plommon och bambu som båda är japanska symboler för tur. Men ser det här ut som tur?

Umeno skrattar till åt ironin, men blicken är sorgsen.

En bit bort inspekterar några män i skyddskläder hus och mark. De förbereder den massiva saneringsinsats som myndigheterna ska inleda under våren – en av de största i historien. Om områdena ska bli säkra att bo i måste tusentals byggnader skrubbas rena från radioaktiva partiklar och de översta jordlagren från 13 500 kvadratkilometer forslas bort. Frågan är bara vart. Än så länge finns inget svar på det.

Regeringen har sagt att den under de kommande två åren ska arbeta för att minska stråldosen till vuxna med hälften och till barn med 60 procent. I områden där strålningen är mindre än 20 millisievert per år – där människor alltså bor kvar – är målet att komma så nära den internationella säkerhetsgränsen på 1 millisievert per år som möjligt. En stor utmaning eftersom man måste bli av med isotopen Cesium 137, som förblir radioaktiv i decennier.

Greg McNevin på Greenpeace tycker att regeringens ansträngningar är långt ifrån tillräckliga.

– Det finns ingen koordinerad plan och allt tar för lång tid. Vi träffade just en man som fått sin tomt sanerad av myndigheterna, men den kontaminerade jorden hade bara grävts ner i ena änden av trädgården och platsen markerats med en flagga. Avfallet flyttas bara runt, säger han.

– Regeringen erkänner inte hur stort problemet verkligen är.

Greg McNevin säger att en strävan om att inte tappa ansiktet och erkänna att något gått fel är djupt rotad i den japanska kulturen, och många gånger verkar det avspegla sig ända uppe på högsta politiska nivå. Fukushimaprefekturens strålnings- och hälsoriskrådgivare, en professor vid namn Shunichi Yamashita, har efter olyckan sagt att strålningen inte skadar den som ”fortsätter att le”. Han har också sagt att han vill undvika att tala om vad som ”är” säkert, och istället fokusera på att människor ska ”känna sig” säkra.

Bland de 150 000 evakuerade personerna i Fukushimaprefekturen finns en tydlig splittring mellan dem som kämpar för att få flytta tillbaka, och dem som anser att det är för farligt. När det nyligen valdes ny borgmästare i Okuma, en stad vars 11 500 invånare evakuerats till inlandet, vann Toshitsuna Watanabe, en man som liksom många äldre förespråkar en tillbakaflytt. Men hans motståndare fick barnfamiljernas röster tack vare sin plan att flytta Okuma till en annan del av landet och börja om där.

Oavsett vilket läger människor tillhör tycks frustrationen över bristen på information vara en gemensam nämnare. I en tillfällig evakueringslägenhet i Nihonmatsu några mil söder om Fukushima förbereder Masao Hangai och hans fru Satsu Hangai sitt kvällste. De känner sig ignorerade.

– Vi evakuerades dagen efter jordbävningen, men fick inte veta varför. I femton-tjugo dagar bodde vi i en gymnastiksal utan möjlighet att duscha, och det var först när vi fick tag på en tv efter någon vecka som vi förstod vad alla andra vid det laget redan visste. Att det rörde sig om en olycka i kärnkraftverket, säger Satsu.

Paret kommer från samhället Namie som ligger i den förbjudna zonen, och bor nu i ett område med rader av baracker tillsammans med ett 60-tal grannar därifrån. Vi sitter på täcken på golvet vid ett litet soffbord, och på väggen hänger bilder av Satsus och Masaos barnbarn. Resten av inredningen är ganska opersonlig.

– Vi vet inte alls hur länge vi ska bo så här, och det jobbigaste är att inte få några besked om framtiden. Trots att temporära bostäder finns överallt kommer inga myndighetspersoner hit för att prata med de drabbade. Jag är arg men har ingen chans att framföra det, säger Masao.

– Det värsta av allt är att känna att världen har glömt oss.

 

Publicerad i Ordfront magasin

 

FAKTA:

Det finns två mått på joniserande strålning, det vi brukar kalla radioaktiv strålning. Dels Bequerel (bq) som mäter den faktiska strålningsmängden, och dels Sievert (Sv) som enkelt uttryckt mäter vilken skada strålningen gör på kroppen.

Man anger ofta strålningsdosen i millisievert eller mikrosievert (mSv/mSv), per timme eller per år. 1 mSv = 1000 mSv.

ICRP:s säkerhetsgräns på 1 mSv/år gäller för allmänheten och för icke naturliga strålningskällor, och följs också av andra internationella organsationer, såsom IAEA (International Atomic Energy Agency), samt av de flesta av världens stater. 



Läs fler texter › ›