MAKTENS MUNKAVLE

Lagar som bestämmer vad medierna får rapportera, tidningar som förbjuds och journalister som svartlistas. Västvärlden talar om ett reformerat Marocko men för landets journalister är drömmen om yttrandefrihet ännu långt borta.


TEXT: Johanna Lagerfors BILD: Erik Abel

– Jag offrar min säkerhet och min frihet. Det är vad som krävs om man vill jobba för yttrandefrihet här.

Den franskmarockanska journalisten Zineb al Rhazoui sitter under ett parasoll på ett av sina favoritcaféer i Marockos huvudstad Rabat. Orden flyger ur munnen på henne med en sådan fart att kaffet länge står orört. Hon är frustrerad och mån om att berätta.

Zineb är en av fyrtiotalet journalister som svartlistats av myndigheterna och som bannlysts från att jobba för marockanska medier. Anledningen är att hon tidigare arbetade för den oppositionella tidskriften Le Journal Hebdomadaire som stängdes ner av regimen i början av förra året - ett öde som drabbat flera av landets oberoende tidningar.

– Regimen gör allt för att stoppa oss. Företag förbjuds att annonsera i icke-statlig press och journalister som skriver kritiskt åtalas gång på gång. En journalist vinner aldrig en rättegång, säger hon.

Än så länge finns inga lagar som reglerar nättidningar, och därför är den oberoende pressen numer helt lokaliserad till webben.

Vi lämnar caféet och tränger oss in i en minimal hiss i ett hus i centrala Rabat. På tredje våningen, i vad som från början kanske varit en vanlig lägenhet, finns ett litet kontor med sex skrivbord och ett inglasat mötesrum. Det här är websajten La Kome:s redaktion - just nu den enda redaktion i landet som inte kontrolleras av staten.

Chefredaktören Ali Anouzla har startat en rad oberoende tidningar de senaste decennierna. Alltid med pengar ur egen ficka, alltid med resultatet att de till slut stängts ner.

– Jag kan inte ge upp, detta är mitt kall. Jag lider av att se att verkligheten och mediernas bild av den inte stämmer överens, säger han.

La Kome har bara funnits i några månader och har redan rykte om att vara en av de mest trovärdiga arabiskspråkiga nyhetssajterna. Sajten växer hela tiden och snart lanseras även en franskspråkig version.

Det är viktigt för Ali Anouzla att skapa ett forum där alla ämnen kan diskuteras. La Kome har sex anställda journalister, men publicerar också texter av externa skribenter från olika regioner med skilda politiska perspektiv. Det behövs riktig journalistik i Marocko, säger han.

– Jag lärde mig yrket när jag började jobba, inte under utbildningen. Där fick vi inte uttrycka några som helst personliga åsikter, ironiskt nog inte ens på kurser om yttrandefrihet.

Ali var en av förgrundsfigurerna när den oberoende pressen föddes i Marocko i mitten av 1990-talet. Det var mot slutet av diktatorn Hassan II:s styre, och när sonen Mohammed VI tog över gav han signaler om att Marocko skulle öppnas upp och moderniseras. Både befolkningen och omvärlden började tro på en djupgående samhällsförändring.

– Men Marocko har förblivit en diktatur utan frihet. Västvärlden vill dock gärna tro att det skett en stor reform här och utnyttjar bluffen av förändring för sina ekonomiska intressen, säger Zineb el Rhazoui.

Över två tredjedelar av Marockos export går till EU, som liksom USA ser landet som en stabil vän i ett just nu skakigt Nordafrika.

Kungen, kallad ”M6”, har gjort sig många gånger rikare än sin far och är känd för att leva jetsetliv. Ändå har han legitimitet hos stora delar av befolkningen. Zineb och Ali anser att det främst beror på att tidningarna bara får skriva om honom i guldkantade ordalag.

Ett problem är också att medierna når så få människor. De största dagstidningarna – ofta knutna till regeringen och därmed till kungen – har upplagor på omkring 100 000 exemplar. Marocko har över trettio miljoner invånare, och nästan hälften är analfabeter.

– Stora delar av landets ursprungliga invånare, berberna, talar dessutom bara berberspråk som inte representeras i någon tidning. De hamnar helt utanför samhället, säger Zineb.

Tre ämnen är enligt marockansk lag förbjudna att ifrågasätta: kungen, islam och Marockos roll i Västsahara.

– Regimen säger sig vilja skydda folket mot islamister, men den främste islamisten är kungen själv. Det är ju han som för in religion i politiken. Journalister som skriver om sekulära ämnen hotar därför hans legitimitet, säger Zineb.

I en annan del av Rabat, i stadsdelen Les Orangers, sitter de spanska korrespondenterna Erena Calvo Gómez och Eduardo Marín. De följer det pågående egyptiska upproret från Erenas tv-soffa och diskuterar vikten av att skapa ytor för yttrandefrihet i Nordafrika. Här i Marocko känner de sig ständigt motarbetade av myndigheterna.

­ – Att bevaka Västsaharafrågan är nästan omöjligt. Vi blir ofta stoppade från att åka dit, och lyckas vi följer alltid en karavan av poliser vår minsta rörelse, säger Erena.

Marocko ockuperar sitt grannland Västsahara sedan 35 år och enligt FN är ockupationen illegal. Västsahara är rikt på naturtillgångar och därför av stort ekonomiskt intresse för Marocko. Eduardo Marín blev nyligen misshandlad när han skulle rapportera från en rättegång där sahrawiska frihetsaktivister stod anklagade. 

– Advokaterna bar flaggor med bilder av kungen och började slå de åtalade. Det var inte klokt. Jag och andra journalister försökte fotografera, men då blev vi attackerade och slagna. Polisen tog min utrustning.

Eduardo berättar att hans telefon lyssnas av, att en tolk han brukade samarbeta med inte längre vågar hjälpa honom och att personer han intervjuar ibland får problem med myndigheterna efteråt.

– Situationen blir värre och värre. Vi undviker att säga att vi är spanska journalister, det innebär så mycket problem.

Det har blivit allt vanligare att regimen angriper obekväma journalisters privatliv på olika sätt, och det gäller både utländska och marockanska journalister.

– Mig har de bland annat falskt anklagat för att vara betald av spanska staten, för att ha hotat officiella personer och mycket annat.

Vi är tillbaka med Zineb el Rhazoui, som förutom sitt journalistiska arbete också varit med och startat rörelsen Mali som verkar för individuell frihet i Marocko. Vanliga ”anklagelser” som riktas mot dem som inte fogar sig är att de är kristna, dricker alkohol, har homosexuella relationer eller samröre med Västsaharas befrielserörelse Polisario.

– På så sätt uppmanas det konservativa samhället att angripa oss. Lögnerna är till för att skrämma upp och tysta ner.

En stund senare går vi förbi ett gatustånd med tidskrifter och ser att två omslag pryds av bilder på Aboubakr Jamaï. Han grundade Le Journal Hebdomadaire tillsammans med Zinebs pojkvän Ali Amar, och länkas i artiklarna samman med andra regimkritiker och anklagas för att vara statens fiende.

– Se hur de stjäl våra privatliv! Vi som försöker skriva sanningen kan aldrig känna oss trygga här, säger Zineb.

En juninatt förra året bröt sig ett dussin poliser in i hennes och Ali Amars lägenhet. Paret greps och anklagades för att ha haft sex utan att vara gifta, något som i Marocko kan leda till fängelse.

– Jag ”erkände” allt: Att vi har sex, dricker alkohol och ogillar monarkin. Men eftersom Ali har skrivit en bok som uppmärksammats i Europa kan de inte fängsla oss utan att få omvärldens ögon på sig. Det är vår enda trygghet och anledningen till att jag vågar träffa er såhär öppet, säger hon. 

Boken - Mohammed VI: Det stora missförståndet - förbjöds i Marocko eftersom den kritiserar kungens tio första år vid tronen.

Ali Amar anklagades till slut för att ha stulit en dator, trots att han visade upp kvitto. Han blev av med sin bostad och bil och kan inte längre öppna bankkonton. Människorättsorganisationen Human Rights Watch uppmanade efter händelsen Marocko att sluta med vad de kallar ”uppenbart politiskt motiverade trakasserier”.

– Alla orkar inte leva såhär. En del marockanska journalister är korrumperade men många vill egentligen göra ett bra jobb, men ger upp, säger Zineb.

– Som oberoende journalist i Marocko måste man vara beredd att offra allt. Det kan man inte kräva av alla.

 

Publicerad i tidningen Journalisten. 

 

Fakta:

Marocko ligger på plats 135 av 178 i Reportrar utan gränsers världsranking av pressfriheten under 2010 - åtta placeringar lägre än året innan. Organisationen anser att situationen för den fria pressen blir allt sämre, efter ett par år av framsteg under 1990-talet.

Under de senaste åren har en rad domar fallit mot journalister i marockanska domstolar. Utländska journalister har utvisats, redaktörer har fängslats och ett flertal oberoende tidningar – däribland Tel Quel, Nichane och Le Journal Hebdomadaire - har helt eller delvis förbjudits. 



Läs fler texter › ›