Tre år sedan katastrofen

 

Snart är det tre år sedan jordbävningen utanför Tohokuprefekturen i Japan orsakade en tsunami och en efterföljande kärnkraftskatastrof. Jag passar på att uppmärksamma årsdagen genom att visa er några av de fantastiska bilder min fotografkollega Erik Abel tog när vi var där på reportageresa där nio månader efter tragedin. Då låg fortfarande flervåningshus i betong välta som korthus längs kustområdena, foton och andra glömda spår fanns utspridda på golven i de tomma husskeletten och många samhällen ekade tomma som spökstäder på grund av förhöjda halter av radioaktiva ämnen. I och kring staden Fukushima, i evakueringslägren och i vanliga bostadsområden, kämpade invånarna för att så sakteliga komma tillbaka till vardagen. 

Bläddra bland bilderna genom att klicka på pilarna ovan.

Ett av reportagen vi gjorde, för magasinet Ordfront, kan du läsa här

2015-02-04

Tbilisi, Georgien

 

Klockan var sex på morgonen i torsdags morse när jag kom fram till Tbilisi, Georgiens huvudstad, där jag nu befinner mig för att skriva ett par olika reportage. Bland annat ska jag göra ett jobb för Dagens ETC om hur den politiska relationen mellan Georgien och Ryssland påverkas av Rysslands allt mer aggressiva utrikespolitik. Det var ju krig här för sex år sedan, främst på grund av kampen om Georgiens två utbrytarregioner Abchazien och Sydossetien som stöds av storgrannen i norr, och i och med annekteringen av den ukrainska Krimhalvön tidigare i år följer georgierna noggrant Rysslands minsta steg. Jag har bland annat varit på EU:s övervakningsmissions högkvarter som är inrymt i ett gammalt Sovjethotell i utkanten av Tbilisi och intervjuat cheferna för två olika utrikespolitiska tankesmedjor. 

Jag ska också skriva om georgiskt vin - visste ni att landet har världens äldsta vinproduktion? Så kallat Chinuri-vin som produceras i lerkärl nedgrävda i marken började tillverkas här redan för 8000 år sedan, tidigare än någon annanstans i världen. 

2014-10-02

En vass komiker

 

Idag var jag och Erik Abel i Karlstad och intervjuade komikern Olof Wretling från humorkollektivet Klungan för ett porträtt i Två Dagar. Det blev ett samtal i hans soliga trädgård om varför vissa människor är roliga, varför man flyttar från stan och hur man egentligen tar sig ur en avgrundsdjup sorg. 

Fotograferingen skedde efter Olofs eget initativ i vassen i sjön alldeles nära hans hus. Ingen hade dock tänkt på att sladdar och vatten inte är den bästa kombinationen rent säkerhetsmässigt och Olof påpekade vänigt men bestämt att han önskade överleva dagen. (Det gjorde han). 

Uppdatering: Här finns reportaget att läsa. 

2014-09-05

Dagens kontor

 

Jag är i Aten på reportageresa. Jag och Erik ska bland annat följa deathmetal-bandet Dark Tranquility i två dagar när de kommer hit under sin pågående världsturné, och så ska vi skriva några reportage om den ekonomiska krisen och hur situationen ser ut idag. En uppföljning på reportaget jag och fotograf Robin Aron var här och gjorde för två år sedan, just som eurokrisen slog till med full kraft och det blev ekonomiskt och politiskt kaos i Grekland. Och så ska vi intervjua Elena Paparizou också, om vi hinner. 

Erik kommer dock först i morgon, och jag är hittills MYCKET nöjd med genidraget att flyga ner en dag före honom. Har hunnit reka lite inför reportagen, och framför allt har jag haft dessa platser (se bild ovan) som kontor idag när jag suttit och jobbat. Inte helt tråkigt. Väldigt förtjusti i livet som frilans. 

2014-04-10

Re:public

 

Jag har blivit redaktör för det fantastiska samhällsmagasinet Re:Public! Det drivs på ideell basis av ett gäng journalister och fotografer och nu har jag fått den stora äran att vara en av dem. Förutom att Re:Public skapar viktig och angelägen journalistik är den också den tveklöst snyggaste tidning jag vet. Eller som DN recenserat: "Bättre och fräckare än det mesta". Är mycket glad, stolt och förväntansfull över detta!

Från tidningenrepublic.se:
"Re: public är en ung och vass reportagetidning i mötet mellan samhälle och kultur, Sverige och världen. Istället för att publicera krönikor och essäer fokuserar vi på det dokumentära berättandet. Vi letar alltid efter perspektiven och historierna utanför nyhetsströmmen. Det är en journalistik som är både svår och dyr att producera eftersom det kräver tid, närvarande på plats och en ifrågasättande blick. 

Fotografiet har en särskild plats i Re:public. Vi är en av få tidningar i Sverige som konsekvent satsar på dokumentära bildreportage. Vi månar inte bara om de ämnen som är viktiga att berätta, utan också hur de berättas och av vem. Många av våra grävande reportage har plockats upp och spridits via andra medier efter att de publicerats i Re:public – ett exempel är debatten om Reva, ett ord som inte fanns i gemene mans medvetande förrän Re:public uppmärksammade polisens nya metoder att effektivisera arbetet med att avvisa papperslösa under hösten 2012."

2013-11-21

Bergsgorillor i Bwindi

 

880. Så många, eller rättare sagt så få, bergsgorillor finns totalt kvar i världen idag. De lever alla i de dimhöljda Virungabergen i gränstrakten mellan Uganda, Rwanda och Kongo där jag tillbringat de senaste dagarna. Det har varit fantastiskt. 

Resan startade från Kampala 03.30 i fredags morse med lokalbuss söderut. Den åkte via Mbarara och Kabale och nådde till slut Kisoro som ligger alldeles invid gränserna till Rwanda och Kongo. Vi passerade ett flyktingläger med kongolesiska flyktingar och i området kunde man höra bomber från andra sidan gränsen, bara ett par kilometer bort. Efter att ha bytt till bil och kört på några av de mest svårtillgängliga men också vackraste vägar jag någonsin sett kom skymningen och sista delen av färden blev någon kilometers vandring rakt in i mörka djungeln. Fjorton och en halv timme efter starten i Kampala var vi så äntligen framme, på en lodge utan vatten eller el, men med middag framdukad i skenet av fotogenlampor.  

Dagen efter började vårt äventyr, att spåra vilda bergsgorillor. De är utrotningshotade och under de senaste tjugo åren har organisationen International Gorilla Conservation Programme arbetat för att trygga gorillornas livsmiljö. Tack vare turismen och samarbeten med lokalbefolkningen har beståndet ökat och en stor del av skogen räddats från skövling och tjuvjakt. De (dyra) tillstånden är hårt reglerade så att maximalt åtta personer per dag får spåra varje gorillafamilj. Min grupp bestod främst av västerlänningar som bor Uganda för en längre tid och arbetar som forskare eller biståndsarbetare. 

Det var en mäktig upplevelse, vi klev upp medan dimman fortfarande låg tjock i dalen och började vår vandring brant uppför. Först genom några små byar, sedan in i täta djungel. Med oss fanns en kunnig guide, ett par män med machetes och en vakt med gevär för den händelse att något djur skulle attackera. Vi vandrade i nästan sju timmar totalt och hittade gorillorna efter tre. Först fann vi elefantspår, sedan två dagar gammalt gorillabajs, därefter allt färskare sådant och till sist platsen där Kahungyefamiljen, vår gorillastam, nyligen hade övernattat. Slutligen kom vi fram till området där de nu befann sig. Snåren var täta och ibland klev vi på nätverk av grenar och rötter högt över den riktiga marken. Gorillorna hängde runt i träden och på marken, käkade löv, låg och sov och ställde sig upp och röt då och då. Silverryggarna dunkade sig för bröstet så att det dånade över träden. 
Alla ord för att beskriva detta känns futtiga, det var bara helt fantastiskt. Vi kom bergsgorillorna närmre än jag någonsin hade vågat hoppas på. Eftersom jag inte har någon fotograf med min denna resa utan fotar själv var jag nervös för att sätta bilderna, men tycker att jag fick till några fina tack vare att vi kom dem så nära. 
 
Dagen därpå åkte vi till Lake Bonyonyi omkring två timmar bort. Det är en åtta tusen år gammal och mycket djup sjö i en vulkankrater, full av små öar med branta sluttningar. Även det en oerhört vacker plats.  
 
OBS: Klicka på bläddringspilarna ovan för fler bilder!
 
Reportaget om bergsgorillorna publicerades i Allt om Resor under våren 2014. 

 

2013-06-02

Ishinomaki - staden som spolades bort

 

Nio månader efter att tsunamin spolade bort nästan hela staden Ishinomaki, på den japanska ostkusten, ser det fortfarande ut som om katastrofen just har inträffat. Vågen som kom efter jordbävningen den 11 mars svepte med sig allt som kom i dess väg: flervåningshus byggda av betong, vägar, bussar, skolor - allt drogs med av det våldsamma svarta vattnet. Vågen var nästan 15 meter hög men nådde på sina håll landområden mer än dubbelt så högt över havet på grund av sin styrka. 

Vi ska göra ett reportage för tidningen Journalisten och har intervjuat reportrar från två lokaltidningar här. En av dem tog med oss till det som en gång var City Hall i Onagawa, där han bevakade ett kommunfullmäktigemöte när tsunamin kom. Huset var fortfarande fullt av bråte - dokument, foton, papper, arkivskåp och brädor låg precis överallt. I entrén stod ett bilvrak. Det var som om en bomb slagit ner, ett under att själva byggnaden ändå stod kvar.
Reportern tog oss med upp till fjärde våningen där han var när katastrofen inträffade. Fortfarande kunde man se en tydlig linje av lera lägst upp under taket - nivån dit vattnet nådde. De som befann sig i byggnaden flydde ut på en takterass på våning fem och såg hela staden svepas bort framför ögonen. De som stod på taket klarade sig med två meters marginal. Allt annat försvann i vattenmassorna. 
 
Allra svårast att förstå är att det ser likadant ut överallt längs en kuststräcka på 40 mil. 

 

2011-12-19

Fukushima nio månader efter katastrofen

 

Nu är vi i Fukushima för att skriva om vad som hänt under de nio månader som gått sedan kärnkraftskatastrofen inträffade här. Staden Fukushima ligger ungefär åtta mil från det kollapsade kärnkraftverket som idag omges av en 20 km stor polisbevakad zon där det är förbjudet att vara. Enligt japanska myndigheter är det helt okej att vistas i Fukushima nu, och att äta den mat som exporteras därifrån, men vi fick följa med när Greenpeace gjorde egna mätningar kring brunnar och grönsaksland och insåg att det är långt ifrån hela sanningen. 

Värdena för radioaktiv strålning i Fukushima idag ligger ungefär dubbelt så högt som internationella standardgränsvärden, och måttet man anser vara okej här är mer än tre gånger större än det gränsvärde som sattes i Ukraina efter Tjernobylkatastrofen.
 
Många människor är rädda, men många har också återgått till sina vanliga liv. Det är svårt att frukta det man inte kan se med blotta ögat. De som arbetar som bönder eller fiskare i Fukushima går en svår framtid till mötes: i hela landet är människor rädda för att köpa mat härifrån. Många - speciellt barnfamiljer - har flyttat och det gör att de som är kvar oroar sig för stadens framtid. Vad händer med en stad när nästan ingen vågar bo där?
 
Många av dem som bodde i byar nära kärnkraftverket bor fortfarande kvar i temporära evakueringsbostäder i Fukushima, och även i andra prefekturer. Vi tillbringade en kväll hemma hos ett äldre par som evakuerats från staden Namie. Efter jordbävningen, som delvis förstörde deras hus, blev de evakuerade till en gymnastiksal. Ingen berättade varför, och de som samlats där hade varken el, dusch eller rena kläder. Först en vecka efter evakueringen fick paret och grannarna tag i en tv, och förstod då det som hela världen redan kände till: Att kärnkraftverket nära deras hem kollapsat och läckte radioaktiv strålning.
 
Vi har också varit i Iitate, en by som ligger en bit närmare den förbjudna zonen. Det som en gång var ett levande jordbrukssamhälle är idag en spökby, här har alla lämnat sina hus och gårdar och överallt finns övergivna villor, matbutiker och bensinstationer. Vi gick omkring på en skolgård som var helt öde, några kvarglömda skor stod i ett ställ vid fotbollsplanen och gjorde det hela än med sorgligt. Det växte ogräs i mattan vid entrén. Vi bar munskydd på grund av strålningen, begränsade vår tid i staden till ett par timmar och var förstås väldigt noga med att inte ta på saker.
Vid ett av husen uppe på en höjd stötte vi på ett äldre par som var vid sitt gamla hus. De har evakuerats till Fukushima, men någon hade ringt och meddelat att taket höll på att blåsa av deras hus i Iitate och därför behövde de lägga sandsäckar på takpannorna. Det var ett fint par, de var glada att de fortfarande kan bo tillsammans med sin son och sina barnbarn även om de saknade sitt hus, sin by och sitt gamla liv. Det hus de nu bor i delar de med nio andra familjer. Många av byns invånare drömmer om att kunna flytta tillbaka, men de flesta tror att det kommer att dröja mycket lång tid. Cesium har en halveringstid på 30 år. 
 
I en stad en timme sydväst om Fukushima besökte vi en skola med 700 barn evakuerade från Okuma som ligger alldeles intill kärnkraftverket. 3800 av Okumas invånare ha flyttats hit. En flicka berättade att hon gillar sin nya skola, men att hon saknar sina vänner som placerats ut i andra prefekturer. När hon och familjen åkte tillbaka in i zonen för att hämta det nödvändigaste ur huset visade det sig att någon brutit sig in genom ett fönster. Strålningsnivåerna inne i rummen hade blivit skyhöga, så de fick inte röra något utan tvingades lämna allt.
 
Dessa livsöden. 

 

2011-12-06