Bergsgorillor i Bwindi

 

880. Så många, eller rättare sagt så få, bergsgorillor finns totalt kvar i världen idag. De lever alla i de dimhöljda Virungabergen i gränstrakten mellan Uganda, Rwanda och Kongo där jag tillbringat de senaste dagarna. Det har varit fantastiskt. 

Resan startade från Kampala 03.30 i fredags morse med lokalbuss söderut. Den åkte via Mbarara och Kabale och nådde till slut Kisoro som ligger alldeles invid gränserna till Rwanda och Kongo. Vi passerade ett flyktingläger med kongolesiska flyktingar och i området kunde man höra bomber från andra sidan gränsen, bara ett par kilometer bort. Efter att ha bytt till bil och kört på några av de mest svårtillgängliga men också vackraste vägar jag någonsin sett kom skymningen och sista delen av färden blev någon kilometers vandring rakt in i mörka djungeln. Fjorton och en halv timme efter starten i Kampala var vi så äntligen framme, på en lodge utan vatten eller el, men med middag framdukad i skenet av fotogenlampor.  

Dagen efter började vårt äventyr, att spåra vilda bergsgorillor. De är utrotningshotade och under de senaste tjugo åren har organisationen International Gorilla Conservation Programme arbetat för att trygga gorillornas livsmiljö. Tack vare turismen och samarbeten med lokalbefolkningen har beståndet ökat och en stor del av skogen räddats från skövling och tjuvjakt. De (dyra) tillstånden är hårt reglerade så att maximalt åtta personer per dag får spåra varje gorillafamilj. Min grupp bestod främst av västerlänningar som bor Uganda för en längre tid och arbetar som forskare eller biståndsarbetare. 

Det var en mäktig upplevelse, vi klev upp medan dimman fortfarande låg tjock i dalen och började vår vandring brant uppför. Först genom några små byar, sedan in i täta djungel. Med oss fanns en kunnig guide, ett par män med machetes och en vakt med gevär för den händelse att något djur skulle attackera. Vi vandrade i nästan sju timmar totalt och hittade gorillorna efter tre. Först fann vi elefantspår, sedan två dagar gammalt gorillabajs, därefter allt färskare sådant och till sist platsen där Kahungyefamiljen, vår gorillastam, nyligen hade övernattat. Slutligen kom vi fram till området där de nu befann sig. Snåren var täta och ibland klev vi på nätverk av grenar och rötter högt över den riktiga marken. Gorillorna hängde runt i träden och på marken, käkade löv, låg och sov och ställde sig upp och röt då och då. Silverryggarna dunkade sig för bröstet så att det dånade över träden. 
Alla ord för att beskriva detta känns futtiga, det var bara helt fantastiskt. Vi kom bergsgorillorna närmre än jag någonsin hade vågat hoppas på. Eftersom jag inte har någon fotograf med min denna resa utan fotar själv var jag nervös för att sätta bilderna, men tycker att jag fick till några fina tack vare att vi kom dem så nära. 
 
Dagen därpå åkte vi till Lake Bonyonyi omkring två timmar bort. Det är en åtta tusen år gammal och mycket djup sjö i en vulkankrater, full av små öar med branta sluttningar. Även det en oerhört vacker plats.  
 
OBS: Klicka på bläddringspilarna ovan för fler bilder!
 
Reportaget om bergsgorillorna publicerades i Allt om Resor under våren 2014. 

 

2013-06-02