Fukushima nio månader efter katastrofen

 

Nu är vi i Fukushima för att skriva om vad som hänt under de nio månader som gått sedan kärnkraftskatastrofen inträffade här. Staden Fukushima ligger ungefär åtta mil från det kollapsade kärnkraftverket som idag omges av en 20 km stor polisbevakad zon där det är förbjudet att vara. Enligt japanska myndigheter är det helt okej att vistas i Fukushima nu, och att äta den mat som exporteras därifrån, men vi fick följa med när Greenpeace gjorde egna mätningar kring brunnar och grönsaksland och insåg att det är långt ifrån hela sanningen. 

Värdena för radioaktiv strålning i Fukushima idag ligger ungefär dubbelt så högt som internationella standardgränsvärden, och måttet man anser vara okej här är mer än tre gånger större än det gränsvärde som sattes i Ukraina efter Tjernobylkatastrofen.
 
Många människor är rädda, men många har också återgått till sina vanliga liv. Det är svårt att frukta det man inte kan se med blotta ögat. De som arbetar som bönder eller fiskare i Fukushima går en svår framtid till mötes: i hela landet är människor rädda för att köpa mat härifrån. Många - speciellt barnfamiljer - har flyttat och det gör att de som är kvar oroar sig för stadens framtid. Vad händer med en stad när nästan ingen vågar bo där?
 
Många av dem som bodde i byar nära kärnkraftverket bor fortfarande kvar i temporära evakueringsbostäder i Fukushima, och även i andra prefekturer. Vi tillbringade en kväll hemma hos ett äldre par som evakuerats från staden Namie. Efter jordbävningen, som delvis förstörde deras hus, blev de evakuerade till en gymnastiksal. Ingen berättade varför, och de som samlats där hade varken el, dusch eller rena kläder. Först en vecka efter evakueringen fick paret och grannarna tag i en tv, och förstod då det som hela världen redan kände till: Att kärnkraftverket nära deras hem kollapsat och läckte radioaktiv strålning.
 
Vi har också varit i Iitate, en by som ligger en bit närmare den förbjudna zonen. Det som en gång var ett levande jordbrukssamhälle är idag en spökby, här har alla lämnat sina hus och gårdar och överallt finns övergivna villor, matbutiker och bensinstationer. Vi gick omkring på en skolgård som var helt öde, några kvarglömda skor stod i ett ställ vid fotbollsplanen och gjorde det hela än med sorgligt. Det växte ogräs i mattan vid entrén. Vi bar munskydd på grund av strålningen, begränsade vår tid i staden till ett par timmar och var förstås väldigt noga med att inte ta på saker.
Vid ett av husen uppe på en höjd stötte vi på ett äldre par som var vid sitt gamla hus. De har evakuerats till Fukushima, men någon hade ringt och meddelat att taket höll på att blåsa av deras hus i Iitate och därför behövde de lägga sandsäckar på takpannorna. Det var ett fint par, de var glada att de fortfarande kan bo tillsammans med sin son och sina barnbarn även om de saknade sitt hus, sin by och sitt gamla liv. Det hus de nu bor i delar de med nio andra familjer. Många av byns invånare drömmer om att kunna flytta tillbaka, men de flesta tror att det kommer att dröja mycket lång tid. Cesium har en halveringstid på 30 år. 
 
I en stad en timme sydväst om Fukushima besökte vi en skola med 700 barn evakuerade från Okuma som ligger alldeles intill kärnkraftverket. 3800 av Okumas invånare ha flyttats hit. En flicka berättade att hon gillar sin nya skola, men att hon saknar sina vänner som placerats ut i andra prefekturer. När hon och familjen åkte tillbaka in i zonen för att hämta det nödvändigaste ur huset visade det sig att någon brutit sig in genom ett fönster. Strålningsnivåerna inne i rummen hade blivit skyhöga, så de fick inte röra något utan tvingades lämna allt.
 
Dessa livsöden. 

 

2011-12-06