SEGLA PÅ VÄRLDSHAVEN

Med Skandinaviens största hamn har Göteborg länge varit en viktig knytpunkt för sjöfolk – ändå vet gemene man mycket lite om vardagen till sjöss. Vi åkte fraktfartyg till Belgien för en djupdykning i nya och gamla sjötraditioner och kom tillbaka med berättelser om västafrikanska pirater och citrusdoftande båtlaster.

TEXT: Johanna Lagerfors BILD: Linn Bergbrant

– Sjömän blir inte sjömän för att det är ett jobb, utan för att det är en livsstil.
Matros Stefan Johansson torkar av handen på sin söndertrasade reflexväst. Med pipan i mungipan och byxor lappade fler gånger än vad som verkar möjligt ser han ut som sinnebilden av en sjöman där han står vid trossarna på akterdäck.
Vi befinner oss på Primula Seaways, ett av det danska rederiet DFDS:s fraktfartyg, och är på väg in i slussen i början av kanalen som förbinder nederländska Terneuzen med belgiska Gent.
Stefan och kollegan Daniel Larsson, som är styrman, ser till att fartyget ligger på plats i den smala slussen. Det är en av de farligaste uppgifterna ombord – ett litet misstag och vi riskerar att krossas av de kraftiga trossarna. Trots det munhuggs Stefan och Daniel hjärtligt, de är vana att jobba tillsammans och vet exakt var de har varann.
– Stefan är en sjöman av den gamla skolan, han vägrar till exempel att ta emot nya arbetsbyxor. De där är väl tio år gamla, säger Daniel och skrattar.
Repliken kommer snabbt.   
– Jag vet faktiskt hur man sköter en symaskin. Det är väl mer än man kan säga om er ungdomar.   

Två dagar tidigare, strax före midnatt, står vi på kajen vid Port 4 i Skandiahamnen, redo att kliva ombord. En vakt har skjutsat oss från säkerhetskontrollen fram till den 200 meter långa båten, förbi rader av nya Volvobilar och staplade containrar i orange, rött och blått. Lampor blinkar längs hela hamninloppet, luften känns ruggig och vyn påminner lite om en inspelningsplats för en scen i någon kriminalserie. Kanske är det så de flesta av oss är vana att se hamnen: genom tv-rutan eller på filmduken.

 

Göteborgs hamn är äldre än staden Göteborg – den grundades redan 1620. Med 11 000 fartygsanlöp om året och direktlinjer till 140 destinationer världen över är den Skandinaviens största. Närapå en tredjedel av den svenska utrikeshandeln passerar här. Vi hinner inte se så mycket av fartyget innan vi somnar i våra hytter senare samma kväll, men när vi vaknar till ett vibrerande surr morgonen därpå har vi ett oändligt blått hav utanför fönstergluggen.

Frukosten i mässen blir vår första glimt av fartygsvardag. Fyra sorters svensk mjölk, lika många sorters dansk ost. Egentligen är det bara haspen på kylskåpet och anti-glid-dukarna under blomkrukorna som avslöjar att vi befinner oss på en båt. Inredningen känns förvånansvärt lik en hotellfoajé, med röd heltäckningsmatta i sällskapsrummet intill mässen, inramade bilder av danska kungligheter och en stor plattv på väggen. Besättningen på det danskflaggade båten består av 14 personer: elva danskar och tre svenskar. Tretton män och en kvinna.
 

Det är förmiddag och den danske styrmannen Finn Bays tur att hålla ställningarna på kommandobryggan. Det är rummet högst upp, 36 meter över havsytan, varifrån fartyget styrs med en liten, liten joystick. När vi knallat upp för trappan bakom den tunga dörren med skylten voice recording hälsar Finn oss med ett fast handslag och förklarar att allting häruppe bandas, för att man i efterhand ska kunna se vad som gått snett om en olycka sker.

Finn har skiftet mellan åtta och tolv, morgon som kväll. Hans två styrmanskollegor täcker resten av dygnet: Daniel Larsson timmarna mellan tolv och fyra, överstyrman Martin Lisbygd Klithøy de mellan fyra och åtta. Att kunna sova på beställning är A och O när man jobbar på en båt.

Sikten är god den här morgonen. Det är ganska mulet men österöver sipprar solljuset ner genom molntäcket och skapar vertikala guldsträngar vid horisonten. Det är magiskt vackert. Sådana här dagar är det inte särskilt ansträngande att sitta vid styrspaken, tycker Finn.

– Förr tog det mycket längre tid att segla säkert eftersom man var tvungen att mäta allt manuellt. Då stod vi lutade över sjökorten vid borden där borta. Idag har vi GPS:er, det mesta är automatiserat.
Finn pekar på skärmen framför sig, som för en utomstående ser ut som ett enda virrvarr av olikfärgade streck och symboler. Han utläser att fiskebåten HM57 Trindbak ligger en bit framför oss och rör sig med 1,5 knop. Vi själva går med 17,3 knop, lite drygt 30 kilometer i timmen.

 

I 45 år har Finn jobbat på sjön, nästan hela livet. Nu är han 62 och har fått löfte om att vara kvar till 70-strecket. Han tror inte på att pensionera sig, vill hellre göra något samhällsnyttigt säger han, och lutar sig tillbaka i fåtöljen med sin kaffekopp.
– Jag har haft många slitsamma skift genom åren. Nu är det perfekt att jobba här uppe och ta det en smula lugnare.   

Finn har seglat över hela världen och haft många olika arbetsuppgifter. Ett tag jobbade han i Bahrain, för den internationella sammanslutningen Combined Maritime Forces som verkar mot piratverksamhet. Det är en del av det amerikanska kriget mot terrorismen.
– En kollega på CMF tyckte att mitt namn är fantastiskt med tanke på vad jag arbetat med hela livet. Finn betyder ju fena och bay vik, säger han med stolthet i rösten.
Finn är en havets man ut i fingerspetsarna.

Plötsligt tjuter ett skarpt ljud genom rummet.
– Jag har pratat för länge.
Efter ett par snabba kliv trycker han ner en gulsvart knapp med texten Dead man alarm. Den varnar var tionde minut om ingen rört vid instrumentpanelen.
– Det är för att man inte ska somna. Märker ni förresten att vi lutar lite åt styrbord nu? Stark vind från ena hållet.
Jag frågar Finn om han någonsin råkar säga styrbord istället för höger när han är hemma hos familjen i danska Viborg. Det skulle aldrig hända, blir svaret.
– Men jag säger att barnen sitter akterut i bilen. Och att de ska gå till kojs istället för att gå till sängs. Låter det också yrkesskadat? undrar han och skrattar.


Finn blev pappa sent i livet. Hans barn är tio och fjorton år och på grund av arbetstiderna träffar han dem mer sällan än han skulle önska. Det är guld att han fått chansen att vända på livsplanen säger han, att göra karriär först och skaffa barn senare. Men det har haft sitt pris.
– Om du frågar alla sjömän ombord vad de saknar mest hemifrån, då tror jag att nästan alla svar skulle handla om barnen därhemma. Om det vi missar.
Livet till sjöss handlar lika mycket om ensamhet och saknad, som om gemenskap och samarbete med kollegorna.  

 

På eftermiddagen är det dags för brandövning ombord. Överstyrman Martin Lisbygd Klithøj har under morgonen aviserat den genom en papperslapp på mässdörren, och ägnat dagen åt planering på kontoret som han delar med kapten William Simonsen. Övningar ombord utgör en viktig rutin – besättningen på en isolerad båt på havet måste ha beredskap för nästan vad som helst. Stormar, kemikalieutsläpp och bränder.
Den här eftermiddagen blåser det 23 sekundmeter och eftersom vi färdas i 20 knop piskar vinden rejält ute på däck. Gråtonade moln varnar för regn och när vi kliver ut bakom bryggan känner jag hur vinden river tag i benen och ruckar balansen.

Jag får fatt i det vita staket som löper runt ett turkosmålat bassängliknande hål och Martin förklarar till min stora förvåning att det är båtens swimmingpool. Den används inte särskilt ofta, men det finns krav på att alla danskflaggade båtar ska ha en sådan.  
– På svenska fartyg finns ingen sådan regel. De måste istället ha bastu! säger han.

En dag som den här känns det som att svenskarna dragit det längsta strået.
 

Brandlarmet går och några ur besättningen kränger på sig rökdykardräkter medan andra förbereder släckningsutrustningen. Det visar sig att det är hovmästare Kim Pedersen som blivit medvetslös i båtens gym och behöver räddas ur lågorna.
– Ingen vattentillförsel i slangen, skriker någon och på grund av strulet tvingas Kim ligga en bra stund i den fiktiva branden innan vännerna kommer till undsättning.


Det är en brokig skara människor som jobbar till sjöss. Med vitt skilda personligheter, åldrar och bakgrunder. Yngst på Primula Seaways är den 19-årige danske matrosen Daniel Jensen som gör sitt allra första pass den här dagen. Andra har seglat över världshaven i decennier. När vi sitter i mässen och äter rödspätta med kokt potatis samma kväll säger den 28-årige svenske styrmannen Daniel Larsson att det är svårt att komma någon riktigt nära.
– En del pratar jättemycket om sina familjer, andra inte ett ord. Du kommer undan med vilket som. Men du lär inte känna någon på djupet här, vi har egentligen bara sjön gemensam och det är den vi snackar om, säger han.
Det påminner lite om det som Ulf Radziejewski, diakon i skandinaviska sjömanskyrkan i Antwerpen, beskriver när vi talar med honom några dagar senare.
”Sjöfolk är fast i ett äktenskap med människor de inte valt, än mindre älskar. Det är ett enormt ingrepp på integriteten och alla vet betydligt fler saker om varandra än de vill veta.”

På Primula Seaways är stämningen god, men den gängse uppfattningen tycks vara att den riktigt starka sociala gemenskapen försvann när båtens bar plockades bort för tio år sedan. Fotbollsspelet som står i sällskapsrummet ger intryck av livliga och sällskapliga kvällar ombord, men i själva verket försvinner de flesta snabbt till sina hytter efter middagen. För att ringa hem eller se på tv. Möjligen hinner de med en kopp kaffe och en cigg i sällskapsrummet, men fotbollsspelet står orört och har på ett nästan symboliskt vis skakats sönder av tidens tand och båtens vibrationer.  

Även Daniel hänger i sin hytt om kvällarna. Den är som en liten lägenhet, med ett stort vardagsrum med heltäckningsmatta och rymligt sovrum.
– En del möblerar hytterna, sätter upp tavlor och lägger fram dukar och allt möjligt. Det orkar inte jag. Jag tänker oftast att jag ju ändå ska hem snart, säger han.
Hemma i Stockholm väntar flickvännen som har ett vanligt nio till fem-jobb. Daniel tänker att han ska arbeta mer i land i framtiden när han bildat familj – inte leva ett helt liv i tvåveckorsskift som många av kollegorna gjort. Tiderna förändras.

Det är omöjligt att försöka skriva om livet till sjöss utan att hela tiden jämföra nu och då. Dåtidens sjökort med nutidens GPS:er. Dåtidens uppdrag som kunde vara i flera år, med nutidens tvåveckorsskift.
Idag är båtarna moderna och effektiva, med kliniskt rena maskinrum och lastnings- och lossningsprocesser som är snabbare än någonsin. De gamla sjömanshistorierna om spännande äventyr på världshaven förefaller långt borta.
– Men den här branschen är extrem när det gäller gamla traditioner. Alla de äldre kollegorna snackar om hur det var förr, om saker de upplevde på den gamla goda tiden när de låg i hamn i flera veckor i sträck. Idag hinner vi inte ens gå i land, säger Daniel.

 

Några dagar efter att vi klivit av Primula Seaways i Gent har vi tagit oss till Antwerpen en timmes tågresa österut. Här ligger en av Europas största hamnar och för några decennier sedan fanns här också Sveriges största arbetsförmedling för sjöfolk utanför landets gränser. Då bodde fler än 2000 skandinaviska sjömän i staden, inhyrda i små rum belägna ovanpå sjömanscaféerna.
– När det var dags att mönstra på igen hade man alltid en saftig räkning att betala cafémadamerna. Många sjömän blev nog lurade på sina slantar.

Alf ”Putte” Hovenäs skrockar och rättar till fatet med minibakelser som hans vän Agneta Söderman ställt fram. De är båda medlemmar i föreningen Antwerpenseglare, som grundades för 14 år sedan för de övervintrade nordiska sjömän som blivit kvar i Antwerpen för gott. Då var de över hundra pensionärer, men i dag är bara ett 30-tal medlemmar kvar.

Den här eftermiddagen befinner sig sex av dem på sitt stammishak – puben Pagadder i Antwerpes gamla sjömanskvarter. Frank Oscar Hansen och Per-Åke Gustafsson beställer varsin pilsner medan Agneta otåligt viftar med armarna.
– Vi måste berätta om planen, Putte!
Drömmande målar hon upp visionen de en gång hade, om att starta ett ålderdomshem för sjöfolk i Stockholms skärgård.
– Du förstår när vi pratar med vanliga pensionärer, som levt ett helt liv i sin lilla stuga, då har vi inte så mycket gemensamt, säger Agneta.
– Den som har arbetat på sjön har ju sett världen. Ett fantastiskt liv.

Agneta växte upp på en liten lotsplats i Ålands hav, med fem generationer lotsar i släkten. Men att hon började arbeta på båt berodde främst på att hennes mamma alltid sjöng Evert Taube för henne, säger hon. Hon kunde Eldarevalsen utantill när hon var fyra. Också för Putte var yrkesvalet tidigt utstakat. Han växte upp i Kalmar med tre bröder som alla var sjömän, och på den tiden fanns det gott om arbete i branschen.
Med åren fick Agneta smeknamnet Kockan eftersom hon arbetade som kock på fartygen, medan Putte var motorman.
– Om jag skulle lista de fem bästa sjömän jag har jobbat tillsammans med, så är Putte den allra bästa av de fem, säger Kockan med glitter i ögonen.   
När hon en stund senare reser sig upp och går till damrummet lutar sig Putte över bordet för att berömma tillbaka, som lite i smyg.  
– Alla som farit med Kockan tyckte att hon lagade den bästa maten. Hon har till och med lagat smörgåsbord åt alla de rika i Hollywood! Ja Agneta, hon är inte dålig hon.

Det är kärleken som fått många av Antwerpenseglarna att stanna i Belgien. Som Putte, som träffade sin fru Mia Claes i hamn mellan två seglatser. Men få av sjömännen har barn. Agneta säger att det ofta bara inte blev så.
– Vi gjorde väl ett val där i 30-årsåldern. Och det är klart, att det aldrig blev några barn kan man ju sitta och ångra ibland. Samtidigt är jag glad för det vi fick uppleva istället.
Hon och Putte och alla de andra seglade i många år och har varit nästan överallt. I Japan, Kina, Korea. Australien, Amerika och Afrika. Sydamerika var fint minsann, persiska viken värst, tycker Putte.
– Under kriget mellan Iran och Irak låg vi förtöjda några hundra meter utanför zonen för krigstillägg, så att rederiet slapp betala oss något extra. Men det var naturligtvis lika farligt där.
Ett annat problem på den tiden, liksom idag, var pirater. 
– När vi seglade utanför Nigeria fick vi turas om att hålla vakt. Sjörövarna försökte väl borda fartygen när de fick chansen, men då hade vi vattenslangar att spruta ner dem med.

Kockan bläddrar bland gamla tidningsklipp och foton, hon har tagit med sig en hel vagn full. Historierna avlöser varandra i takt med att de små bakelserna blir färre. Vi får höra om en gungig seglats då ett grishuvud rullade runt i mässen, om när Kockan blev bundis med Ingemar Johansson på hans hotell i Florida och om när Putte närapå blev bortgift i Panama. Om mask i cigarrerna från Kuba, om båtlaster med väldoftande apelsiner och om sand från Casablanca, som letade sig in i varenda liten vrå på fartyget.

Jag kommer att tänka på en gammal man som jag stötte på en förmiddag på Andra långgatan i Göteborg bara några veckor innan fartygsresan. Han visade sig vara sjöman och ställde frågor om min hund eftersom han själv haft en apa som han djupt saknade. Apan hade han bytt till sig mot en arbetsskjorta någonstans i Afrika, och varje morgon väckte den honom genom att pilla upp hans ögonlock med sina små fingrar. När strikta tullregler i USA skiljde dem åt ett år senare grät både han själv och apan, sa han. En berättelse så bra att det kvittar om den är sann eller ej.

Men när jag berättar den för Antwerpenseglarna blir de inte i närheten av så förvånade som jag väntat mig.
– Var det kanske Monkey-Jacob då? Han hade ju alltid en apa innanför skjortan. Nekade visst en båt till och med för att inte apan fick åka med, säger Putte bara, som vore det den naturligaste sak i världen.
Och kanske är det precis som Kockan sa: Den som jobbat på båt har ju redan sett nästan allt. Då förvånas man inte av något.  


Publicerad i Göteborgs-Postens helgbilaga Två Dagar. 

 

Fakta: Att turista på fraktfartyg

På många fraktfartyg finns det möjlighet att åka med som passagerare. Detta utnyttjas främst av lastbilschaufförer, men också av turister som vill ut på äventyr, eller som på ett billigt sätt vill frakta cykel eller motorcykel till en bra startpunkt för semestern. 

Fakta: Besättningen Primula Seaways

På Primula Seaways arbetar 14 personer. En kapten, tre styrmän, tre matroser, en maskinchef, fyra maskinister, en hovmästare och person som arbetar med kök och städ. 

Båten kör rutten Göteborg – Gent (Belgien) – Brevik (Norge) – Göteborg. Frakten består bland annat av Volvobilar och –delar som fraktas mellan fabrikerna i Göteborg och Gent, men också av papper, stål, styckegods med mera.



Läs fler texter › ›