SJÄLVVALD ENSTÖRING

Hennes filtar skymtas i var och varannan barnvagn, hennes posters pryder många vardagsrum och de lekfulla mönstren på alltifrån textilier till porslin ger liv åt våra hem. Formgivaren Elisabeth Dunker blir hyllad världen över och har på kort tid fått hundratusentals fans. Själv kallar hon sig enstöring och ser mest framgången som en bonus. 

TEXT: Johanna Lagerfors BILD: Jonas Tobin

Det är eftermiddag i MTV studios i Jonsered någon gång i mitten av 1990-talet. Mediebranschen är hippare än någonsin och det är här som stora delar av den svenska tv-underhållningen spelas in: Sikta mot Stjärnorna, Vita Lögner och Rena Rama Rolf. Blåsningen och Tur i Kärlek.
Majoriteten av tv-folket är män, men en av fotograferna är en späd tjej från Sandviken med en gigantisk betakamera på axeln. Det är Elisabeth Dunker.
Hon är ung och ganska kort och misstas ofta för att vara praktikant. Det bekommer henne inte nämnvärt, hon tycker om att vara enda tjejen. Precis som hon var på tv-utbildningen i Gamleby där hon pluggade innan MTV-jobbet styrde henne mot Göteborg.

I pausen mellan två tagningar denna eftermiddag sätter sig Elisabeth som vanligt ner på ett tryckluftsstativ. Det måste vara tyst och stilla i studion och för att få tiden att gå skickar hon runt små lappar med meddelanden till kollegorna. Men när någon kommer på henne, och hon blir åthutad som en skolflicka, börjar hon istället att rita för sig själv. I flera år sitter hon där och tecknar i pauserna. Tills någon en dag kikar över axeln och säger att hon borde syssla med design istället. ”Sök till HDK!”.
– Vad är det? svarar Elisabeth.

Det förekommer många överraskningsmoment i historien om Elisabeth Dunker. Med tanke på den internationella uppmärksamheten hennes formgivning rönt är det lätt att tro att framgången är frukten av en väl utarbetad strategi, där drömmar om designskolor funnits sedan barndomen. Men när hon själv berättar sin historia är den mer planlös, handlar om hur hon gått starkt på känsla snarare än förnuft och låtit mycket ske genom slumpen. Som den där dagen någon tipsade om Högskolan för design och konsthantverk, som råkade bli språngbrädan för karriären.

Det var egentligen först i och med det tipset som tanken på en designkarriär tog form hos Elisabeth. I barndomen fanns inga sådana tankar, varken om formgivning specifikt eller om vidareutbildning generellt. Men något som fanns redan tidigt var intresset för det visuella, för bilden och vad bilder kan berätta.
– På lekis var jag ett jätteblygt barn som oftast satt själv med mina pennor och block. Det var min grej. Även i skolan blev det min identitet att vara tjejen som tecknade, säger hon.
Elisabeth var ett känsligt barn och uppväxten i Sandviken i Gästrikland ganska tuff. Släkten var drabbad av missbruk och sociala problem. När Elisabeth föddes 1970 var hennes mamma 18 år och hennes pappa blev med tiden parkbänksalkis, som hon själv beskriver det. Han försvann ut ur familjebilden.
– Min mamma ville väl, men hon var ung och ensam. Det var sjuttiotal, mycket fester, barnvakter och fulla vuxna. Det är klart att det sätter spår. Jag var jätterädd av mig och hade ofta ont i magen.
Under åren mellan tre och tio års ålder åkte hon in och ut från sjukhuset i Sandviken, men läkarna hittade inget fysiskt fel. Magontet kom från den oroliga miljön, som späddes på under somrarna då hon blev skickad till en fosterfamilj i Jämtland.
– Jag klandrar inte mamma, hon är världens snällaste och hade det också jobbigt. Men jag kan känna att det var ett oförstånd från de sociala myndigheterna att skicka en fyraåring 30 mil bort med en liten säck i handen, till en familj som tog emot henne för pengarnas skull. Tur att sjuttiotalet gick över och att jag idag kan göra bättre för mina barn.

När vi träffas är det fredagskväll och Elisabeth sitter uppkrupen med benen under sig i den grå soffan i fyran i Linnéstaden. Här, på fjärde våningen, bor hon och familjen. Stämningen är påfallande hemtrevlig, det är högt i tak och väggarna är klädda i stormönstrade brokiga tapeter. Den som följer Elisabeth i sociala medier skulle säkert känna igen bokhylleväggen, tavelsamlingen och det tunga loppisfyndade arkivskåpet. Enligt henne själv har det sett likadant ut här i tio års tid.
– Vi är väldens tryggaste familj och nästan alltid hemma när vi är lediga. Det är ett väldigt medvetet val av mig och min man. Det har varit ett livsmål att alltid finnas där för barnen.
Katten Hiro smyger runt soffan med sin något tilltufsade uppenbarelse innan han försvinner in i trettonårige Ottos rum.

För att kunna ge barnen en tryggare uppväxt än hon själv fick slutade Elisabeth som tv-fotograf efter tio år och sökte till ”det där HDK” som kollegan hade tipsat henne om. Hon och maken Dennis Dunker väntade dottern Tovalisa och de långa arbetsdagarna på MTV där de båda jobbade var svåra att kombinera med småbarnslivet.
– En kväll såg vi en dokumentär om arbetare i Sydamerikanska kiselgruvor. Vi låg vakna hela natten och pratade om att vi borde jobba med något vettigare än tv-underhållning. Jag älskade själva hantverket men Dennis kände ångest över glättigheten, säger Elisabeth.
Så kom Dennis att utbilda sig till röntgenläkare och Elisabeth kom in på HDK. Precis som när hon några år tidigare flyttat in på Femkampsgatan i Lunden som nybliven göteborgare var allt nytt. De flesta i klassen hade gått konstskolor och hade erfarenheter och kunskaper som fortfarande kändes avlägsna för Elisabeth. Bland studiekompisarna fanns numera välkända formgivare som Staffan Holm, Karolina Kling och Annika Berger.
– Staffan var extremt teknisk minns jag. Han hade varit båtbyggare tidigare, och hade ett elektriskt sudd. Just de tekniska inslagen i utbildningen skrämde mig lite eftersom jag just hade insett att jag var dyskalkyliker.
Det innebär att man har nedsatt siffersinne, svårt med tidsuppfattning och dålig känsla för riktning.
– Jag hade hört om diagnosen på radio och insåg direkt att den stämde in på mig. Bristen på lokalsinne är det mest handikappande – under de tio år jag körde bil till Jonsered körde jag fel minst en gång i veckan. Det är faktiskt sant!
Väl medveten om att matematiktunga ämnen väntade under utbildningen såg Elisabeth till att bli diagnostiserad för att få det stöd hon behövde. Det där drivet att ordna saker för sig verkar hon alltid ha haft. Modet att bana sig en väg framåt just där hon känner för att gå.

Vi pratar en stund om mod. Elisabeth beskriver sig som en i grunden blyg person, en ”självvald enstöring”. Mån om vänner och relationer men också i stort behov av ensamvaro och egentid. Ändå har hon gång på gång slängt sig in i nya och utmanande situationer.
– Det var jättejobbigt att flytta ifrån Sandviken efter gymnasiet. Då var jag inte modig, mer en rädd hare. Jag inte ens åkt tåg tidigare. Däremot har jag nog varit modig vad gäller min kapacitet. Av någon märklig anledning har jag alltid litat på den på ett nästan dumdristigt vis.
Under HDK-åren var det aldrig den kommersiella delen av branschen som lockade. Precis som när hon var liten och tecknade var det bilden som var i fokus. Det var viktigare att det hon skapade såg bra ut genom kameralinsen, än att det var funktionellt och säljbart.
– Jag nödtejpade gärna lite på baksidan, bara jag kunde få till ett bra foto. Det kunde jag ju få kritik för ibland. Jag älskar handarbete men är verkligen ingen handarbetare själv, jag är den som vill hänga över din axel när du stickar och ta en bild!

Samma år som Elisabeth skulle avsluta sin magister, 2007, upptäckte hon bloggfenomenet. Hon hade sett och beundrat illustratören och kollegan Camilla Engmans blogg och fascinerades av tanken på att själv kunna publicera på nätet. I hennes egna hyllor stod långa rader av pärmar med urklippta bilder som hon samlat under många år.
– Som ung brukade jag sno sådana där lappar med erbjudanden om billiga prenumerationer från affärernas magasinshyllor. När tidningarna sedan kom klippte jag ut allt jag tyckte om. Genom att starta en blogg kunde jag plötsligt visa samlingarna för andra, vilket var fantastiskt. Att dela med mig av det jag upplever har alltid varit jättecentralt.

Bloggen fick namnet Fine Little Day och blev en digital version av inspirationspärmarna på Elisabeths hyllor. Bara ett halvår senare damp det ner ett mail från andra sidan Atlanten, där det stod att Fine Little Day hade blivit utsedd till en av världens mest inspirerande bloggar, av en Martha Stewart i New York.
– Jag hade ingen aning om vem hon var. Övertygad om att det var spam slängde jag mailet, men när en kollega hörde av sig och gratulerade förstod jag att det var på riktigt, säger Elisabeth.
Sedan dess har utmärkelserna haglat. Sajten har till exempel figurerat i Vogue Living, Milk Magazine och New York Times. Den har varit listad bland världens bästa inredningssajter i The Independent, världens bästa designbloggar i brittiska Times och instagramkontot som blivit till på senare år har idag fler än hundra tusen följare. Så har det ”bara blivit”, enligt Elisabeth.
– Jag har aldrig haft för avsikt att bli någon bloggprinsessa, jag är ingen person som egentligen vill vara sitt varumärke själv. Jag skulle kunna ge bort det där i morgon så länge jag får fortsätta flumma runt med det jag tycker om. Pilla med mina dockskåp och klippa i papper och så, säger hon och ler finurligt.
Att bloggen snart utökades till webbshop var också det mer slump än strategi. Elisabeth började med att sälja av några affischer som blivit över efter ett jobb, och när de snabbt tog slut började hon förstå att hon skulle kunna utvidga säljandet på nätet.
– Det var aldrig mitt mål eller dröm, mer av ett nödvändigt ont faktiskt. Målet har bara varit att få ägna mig åt det jag gillar och tjäna tillräckligt med pengar för att vi ska klara oss. Men det var ju bra att entreprenörsdelen ändå uppstod, annars hade jag ju inte kunnat fortsätta jobba såhär fritt!

Idag säljs alltifrån filtar, porslin och lakan till vaser, köksbrickor och prints i webbutiken. Elisabeth tycker det är svårt att beskriva sin stil som designer, men inspireras av naturens mönster och dras till jordnära färger och sådant som är lite vingligt och kantstött.
– Den där tavlan tilltalar mig, det finns en fin skevhet över den, säger hon och pekar på ett loppisfyndat och ganska styltigt målat porträtt av en man på väggen.
Ibland går hon på känsla när hon ska formge en ny produkt, ibland är det en mer aktiv och medveten process. Det populära mönstret med svarta granar kom till när hon försökte skapa något som kunde passa in på inredningsarkitekten Susanna Ventos blogg. (Venos har sedermera tapetserat sitt hem med gran-tapeten). Och det populära printet med äpplet som många känner igen, kom till när Elisabeth hade ont om pengar och behövde pressa ur sig något som skulle kunna sälja bra.
– Ska jag vara helt ärlig tycker jag att just äpplet är riktigt fult. Men så måste det också få bli ibland.

Elisabeth har på senare tid slagit sig samman med Little Red Stuga, två kollegor från HDK-tiden, vilket gjort att företaget vuxit. Från att för ett par år sedan ha gjort allting själv – jobbat hela nätterna och sovit tre timmar på dagen – behöver hon idag inte vara lika involverad i det dagliga arbetet med företaget. Hennes kollegor vet att hon trivs bäst när hon får arbeta hemma, ostört, och det räcker att hon åker till studion i Majorna någon dag i veckan. Hemmet är Elisabeths borg. Där kan hon sitta ensam och ändå kommunicera med världen genom bloggen och sina numera tio instagramkonton.
– Jag är ganska maniskt lagd. Om jag hör en bra låt vill jag höra den tio gånger på raken och vad gäller mat snöar jag in på vissa saker och äter dem flera månader i sträck. Just nu tonfisk, Häagen Dazs-glass och Coca Cola light.
Instagram fungerar på samma sätt för Elisabeth. Hittar hon något fint som inte passar in i hennes befintliga konton skapar hon ett nytt.
– Jag är ju en bildknarkare och för mig är instagram så mycket bättre än sitt rykte, det handlar om mer än fluffiga soffor och frukostar. Där ryms också politisk aktivism, personliga berättelser och sådant som kopplar ihop människor. Verkligen sympatiskt!
Ett av Elisabeths tio instagramkonton innehåller idylliska, lite sagoinfluerade bilder från familjens sommarhus i småländska Bodafors – ett torp de köpte för några år sedan precis som det var. Med kläder kvar i garderoberna och gamla tapetrullar i byrålådorna. De ville rädda det från andra spekulanter som pratade om att ”riva väggar och måla vitt”.
– Nu behöver det snart rustas upp igen och eftersom vi hellre vill ligga på soffan och umgås än renovera funderar vi på att sälja det vidare. Men bara om vi hittar rätt köpare, någon som uppskattar huset för vad det är. Då säljer vi det utan vinst. 
Precis som med allt annat i Elisabeths liv måste det kännas helt rätt.


Reportaget är publicerat i Göteborgs-Postens helgbilaga Två Dagar
 

Namn: Elisabeth Dunker
Ålder: 44 år
Familj: Maken Dennis, barnen Tovalisa, 17, och Otto, 13. Samt Devon Rex-katterna Hiro och Rut.
Bor: Linnéstaden i Göteborg
Gör: Formgivare och fotograf, grundare av bloggen och webbshoppen Fine Little Day
Aktuell: Med boken Fine Little Day som gavs ut i höstas, porslinskollektionen Lucky Clover för House of Rym och en Göteborgsflirtande textilkollektion med vågor, fiskar och båtar för Fine Little Day, som kommer i mars.

 



Läs fler texter › ›