I OCKUPERAT LAND

Hundratals försvunna människor, systematisk förföljelse och fler militärer än sahrawier på gatorna. Trots att FN slagit fast att Marockos ockupation av grannlandet Västsahara är illegal syns inga tecken på en lösning av den mångåriga konflikten. Istället fortsätter Marocko att kontrollera området med hjälp av pengar från EU. 

TEXT: Johanna Lagerfors BILD: Erik Abel

I ett ljusgult hus i norra utkanten av staden Dakhla i Västsahara sitter några män och samtalar. De talar tyst och snabbt – det som sägs är viktigt men också förbjudet. Det handlar om frihet för Västsahara, ett land som varit ockuperat i över 35 år. 
Männen som samlats är alla medlemmar av ASVDH, en lokal organisation som arbetar för mänskliga rättigheter. Vi sitter på dynor på golvet och Mohamed Manoulo, som bor här, häller upp sött te i små glas som skickas laget runt. Mamay Hannun rör inte sitt, han är upptagen med att berätta.
– Vi är inte fria att ens tala om frihet, vår befolkning terroriseras av militären.

Enligt organisationens vicepresident Elghalia Djimi saknas idag 526 personer. Fängelserna bebos av hundratals politiska fångar och många sahrawier kan inte söka ett arbete på grund av sina politiska åsikter. Mamay Hannun och hans vänner har alla suttit i fängelse för sitt engagemang och beskriver övergrepp de utsatts för. Någon visar ärr efter brännmärken, en annan vittnar om ögonbindel och fastbundna händer och en tredje berättar att de alla är övervakade av myndigheterna dygnet runt. Det innebär att en polis kommer att följa efter även oss när vi lämnar mötet senare på kvällen, och han lämnar oss sedan inte ur sikte under resten av vår vistelse i Dakhla.

För Mamay Hannun är det värsta att engagemanget mot ockupationen också drabbat hans familj. I april förra året tvingade sig marockanska poliser in i familjens bostad och misshandlade hans fru inför ögonen på deras tre barn.
– De bröt hennes arm på tre ställen och hon behövde akut vård. Men på det civila sjukhuset fanns ingen röntgen och på militärens eget sjukhus nekades hon hjälp, säger Mamay Hannun.
Familjen fick själva bekosta ambulansfärden till staden Laayoune, drygt 50 mil från Dakhla.
– Det hemskaste är att barnen såg allt. Hur förklarar man för dem varför de som ska skydda befolkningen har gjort så mot deras mamma? 

När Marocko tog över Västsahara 1975 flydde många sahrawier till Tindouf i Algeriet. Där lever fortfarande omkring 165 000 flyktingar – fler än de sahrawier som blev kvar. Det är bara ett par år sedan som det blev möjligt att resa mellan Tindouf och Västsahara och då och då hålls stora fester på gatan i Dakhla, när familjer firar ett kärt återseende av en släkting de inte sett på tre decennier.

I Västsahara är sahrawierna i kraftig minoritet eftersom Marocko genom skattelättnader förmått hundratusentals marockaner att flytta till det ockuperade området. Fördelningen märks tydligt, inte minst på arbetsmarknaden där marockaner innehar de flesta kvalificerade jobben. ASVDH-medlemmen Mohamed Manoulo är fiskare och märker av de hårda villkoren. Han tar sitt yngsta barn i famnen och plockar fram ett viktigt papper – ett officiellt fisketillstånd. Som sahrawier är det mycket svårt att få ett sådant, säger han.
– Vi får kämpa för tillgång till vattnet eftersom marockanska fiskare prioriteras före sahrawiska. Och när fångsten ska säljas betalar lokala köpare mycket mer för de marockanska fiskarnas fisk.

Just fisket är omgärdat av många kontroverser, inte minst eftersom EU betalar Marocko för att få kasta nät i de fiskrika vattnen utanför Västsaharas kust. EU betalar varje år 200 miljoner euro för rätten att fiska i u-länders vatten, och avtalet med Marocko har kritiserats hårt eftersom det omfattar fiske även utanför den ockuperade zonen. Det trots att FN slagit fast Marocko inte har någon rätt till sitt grannland.
– Västsahara är ett rikt land, men vi är ändå ett fattigt folk. Intäkter från fosfatgruvorna och fisket hamnar i Marockos fickor. Det är ockupationens politik, säger Mamay Hannun.
Han får medhåll av Bachir Azman som suttit fängslad i 16 år för sin strävan efter ett fritt Västsahara. Han säger att det värsta med fiskeavtalet är att EU-pengarna - mer än 36 miljoner euro per år - hjälper till att legitimera, finansiera och förlänga ockupationen.
– Europas demokratiska regeringar ser att Marocko stjäl våra naturresurser, men säger ingenting. Det gör dem delaktiga.

Hård kritik har riktats mot EU för att man tecknat samarbetsavtal med Marocko utan att undersöka hur situationen i Västsahara ser ut. Tanken med EU:s fiskeavtal med u-länder är att en del av pengarna ska gynna den lokala industrin, men det finns inga officiella dokument som styrker att det skulle ha skett i Västsahara.
– Ingen har heller definierat om man med 'lokalbefolkningen' menar sahrawierna eller även inflyttade marockaner, säger Isabella Lövin, miljöpartistisk EU-parlamentariker och författare till boken Tyst hav.

Hon anser att klausulerna om lokala investeringar enbart är till för syns skull, för att tysta kritiken mot EU:s affärer med korrumperade regimer.
– Inom EU finns starka ekonomiska intressen och EU upplever Marocko som en stabil partner i södra medelhavsregionen. Man vill helt enkelt inte skada relationen genom att säga det uppenbara: att Marocko illegalt ockuperar sitt grannland.

Varje morgon tidigt i gryningen i La Sarga, ett av fem små fiskesamhällen i området runt Dakhla, skjuts hundratals öppna träbåtar ut i det svarta havet. Tusentals stjärnor, några eldar och lamporna på ett par traktorer är de enda ljuskällorna i beckmörkret och Yamahamotorerna smattrar öronbedövande när männen bär de blåvita båtarna mot vattenbrynet.
Långt borta i horisonten blinkar de stora sardintrålarna som fiskar för den europeiska marknaden, och även om många sahrawier är kritiska till deras närvaro finns det också de som är mer positiva. I en hanggarliknande lokal i södra änden av Dakhla står El Elem Lih och betraktar sardiner som forslas från en stor bassäng upp på ett rullband. Han är chef över ett marockanskt sardinfiskeföretag och ser inga problem med EU:s avtal.
– Det finns gott om fisk här, det räcker åt alla. Kommersialismen är bara bra.

El Elem Lih är sahrawier, men han kallar sig marockan. Att offentligt erkänna Västsahara som marockanskt är enligt många vi talar med en förutsättning för att man som sahrawier ska få ett bra arbete.
– För oss andra finns ingenting. Varken arbete eller möjlighet till försörjning, säger den arbetslöse 21-åringen Brahim.
Han är uppvuxen bara en liten bit ifrån fiskfabrikerna och han har aldrig lyckats få ett arbete i Dakhla. Istället har han i perioder tagit sig till Spanien för arbeta tillfälligt som tomatplockare. Brahims pappa är fiskare och tar med oss ner mot vattnet i sin rostiga jeep. Bilen skumpar fram och motorn tjuter, så han får ropa högt för att få fram sin berättelse om hur marockanerna tagit över jobben. Han oroar sig över att sonen inte ser någon framtid i sitt hemland.

Dagen därpå dricker vi te hemma hos familjen, i ett av de typiska umgängesrum som finns i många hem här. Väggar målade i en svag pastellfärg, heltäckningsmatta, kuddar och dynor i gulsvart tyg längs väggarna.
– Vi kan inte prata om politik mer nu, säger Brahim.
– Om ni frågar svarar vi att allt är bra. Annars vet vi inte vad som kan hända.

Vi lägger undan kameran och stryker noga familjens efternamn ur blocket. Den otryggheten beskriver kärnan i Västsaharas situation: det är en befolkning som inte är fri. Det har det hittills varit mycket tyst om i EU:s förhandlingar.

 

Reportaget är publicerat i Amesty Press

 

Bakgrund
Efter att ockupationen inleddes 1975 förde Marocko och Västsaharas befrielserörelse Polisario länge ett blodigt krig. En FN-översedd vapenvila råder sedan 1991, då sahrawierna blev lovade en folkomröstning som ska avgöra landets framtid. Parterna är dock oeniga om vem som ska få rösträtt eftersom majoriteten av invånarna i Västsahara är marockaner. Man debatterar också huruvida de omkring 160 000 soldaterna som kontrollerar det ockuperade territoriet ska få rösträtt.
* Många sahrawier som talat öppet om frihet för Västsahara har fängslats och torterats eller ”försvunnit”.
* Ursprungsbefolkningen i Västsahara är berbisk, och det finns även inslag av svarta folkgrupper, haratin, samt araber som kom med islamiseringen på 700-talet. Sedan urminnes tider har befolkningen varit nomader, organiserade i klan- och stamsamhällen.

EU:s fiskeavtal med Marocko

EU har fiskeavtal – så kallade partnerskapsavtal – med 16 utvecklingsländer. Avtalet med Marocko löpte ut tidigare i våras och då inleddes förhandlingar om villkor för ett förnyat avtal. Sverige är emot samarbetet och var ensamt om att rösta nej när det förra avtalet antogs 2006.



Läs fler texter › ›